Jag brukar se fram emot att skriva ihop den årliga musikårskrönikan från bloggens perspektiv. Det är en jätteuppgift som oftast tar någon vecka att färdigställa. Ett normalt år alltså. Arbetet med årets krönika kan man väl säga att jag försökt förtränga så långt det bara gick. Och när jag väl började blev det fort tydligt att det inte var helt enkelt. Och kanske sammanfattade Môra-Per året 2020 redan året 2019 på plattan ”Hopp om liv”: ”Det var ett jävla år i år.” Ja, mycket tyder ju på det. Personligen är jag nu så otroligt less på coronaeländet, dess härjningar och följdverkningar. Det är som en svårsläckt gräsbrand…

”Det var ett jävla år i år. Det var ett jävla år i år.” Môra-Per

Faktum är att det ganska smärtsamt att se alla vänner som försöker hanka sig fram som musiker, producenter, tekniker och övrig produktionspersonal. Jag lider med er kära vänner. Musik- och kulturbranschen har på grund av alla restriktioner i princip fått näringsförbud. Och trots näringsförbudet har bara ett fåtal kunna nyttja de smått obegripliga och otillräckliga stöd som regeringen delat ut. Många far nu väldigt illa. Och innan den svenska befolkningen vaccinerat sig så kommer många att få ha tvingats lägga av och ta andra jobb. Om de hittar några vill säga. Och jag kan fortsätta att riktigt gräva ner mig ytterligare i eländesåret 2020… Samtidigt har det gjorts massor av fina insatser som jag tycker vi ska hylla. Till exempel de tre livestreamade galor som sänts från Ritz: Music against covid-19. Eller när kyrkans och musikskolans personal musicerat utanför en mängd äldreboenden. Eller när musik spelats in för stödja Arvikas hemlösa. Det är fint. Det ger hopp.

Några röster från året som gått
För att istället komma vidare med årets årskrönika har jag valt att kontakta ett antal musiker, konsertarrangörer och musikpedagoger för att höra med dom hur året varit? Vad som satt käppar i hjulen, vad som inspirerat, vad man fått kämpa med och lite om vad de hoppas på för framtiden? Och jag har fått ganska många svar – jag är så tacksam! Jag insåg snabbt att jag inte kan återge alla svar utan att jag måste både välja och summera. Ett lyxigt problem. Låt oss starta. Först gör vi ett nedslag hos musikpedagogerna.

Den största utmaningen för pedagogerna initialt verkar ha varit rent praktiska frågor. På musikhögskolan, folkhögskolan och musikskolan har man alla gått över till någon form av distansundervisning. De har under detta år fått brottas med frågor som hur man ska undervisa grupper när man inte ska ses i just grupp? Hur (och bitvis i vad) ska man snabbutbilda lärare i vad gäller teknik som de aldrig behövt tänka på tidigare? Hur ska man genomföra vettiga antagningsprov för sökande elever? Och, sist men inte minst, med ett oklart smittoläge – vilka konserter och arrangemang ska man egentligen planera och öva inför?

Så vad är då den främsta lärdomen för pedagogerna detta år? Pär-Anders är inne på att, med det ovan nämnda, Folkhögskolans upplägg är helt rätt. Folkhögskolans undervisningsform behövs. Det blir så tydligt att gruppdynamiken saknas när man inte får ses fysiskt. Johan Birgersson menar att en annan viktig lärdom är att som utbildningsinstans snabbt kunna mobilisera om, att ställa om när ett nytt läge visar att det behövs – något man lyckats ganska väl med på musikhögskolan. Musikskolan i Arvika har gjort många erfarenheter och lärdomar kring eleverna.

De sämsta upplevelserna har de gemensamt. Att inte kunna ses överskuggar mycket annat. Det mesta faktiskt. Många gånger nämner pedagogerna (dels de intervjuade men även andra jag talat med) att den sociala samvaron är så viktig för inlärningen. Man framhåller främst ensemblespel och körsång men även sådant som spontanitet i undervisningstillfället, nyanser i lärandet med mera som saknas digitalt. Fikastunden mellan lektionerna på exempelvis musikhögskolan visar sig också vara viktigare än vad man kanske trott. Sedan är dålig ljudkvalitet i de digitala verktygen och strulande datanätverk sådant som tagit mycket fokus och energi från både lärare och elever. Samtidigt som nackdelarna är många finns det även fördelar med distansundervisning. Det är ett bra komplement när elever har transportproblem, att kunna/få medverka även om man är förkyld, ett sätt att kunna jobba hemifrån och att många korta möten ändå genomförts digitalt som inte tvunget måste vara fysiska.

Så vad tar då pedagogerna med sig när Corona försvunnit och vi får ”vardag” igen? De är rörande eniga om att de digitala verktygen är bra komplement till de fysiska mötena. Kanske kommer man till exempel i större utsträckning behålla långväga gästföreläsare i den digitala miljön? Även att fler kortare möten kan behållas digitalt för att de är mer effektiva så. Att elever växer med mer eget ansvar – kanske blir en del ”läxor” till digitala inlämningsuppgifter även i en framtid? Livestream är nog också här för att stanna, inte som enda alternativ men definitivt som komplement till en del live-produktioner.

---

Inställda arrangemang
Arvika är en helt fantastisk kommun att vistas i om man vill gå på konsert. Ett normalt år är det ju fler konserttillfällen än vad som är fysiskt möjligt att ta del av. De sista åren har antalet konserttillfällen legat på över 500 stycken. Och då vet ju ni som följer bloggen att ”ett tillfälle” (till exempel Arvika Hamnfest) kan innehålla många unika konserter.

Året 2020 startade också riktigt bra och vi minns därför gärna bland annat Musikskolans jätteuppsättning tillsammans med Bröderna Rongedal, Estetiska skolan och Stage & Performs uppsättning av Legally Blonde, Dotters medverkan i Melodifestivalen, Kyrkebyshowen och Glafsfjordens musikfestival för att bara nämna några. Sedan blev det ju som bekant ”handbroms i”. Och det är lite trist för Arvika att resten av året mycket kommit att präglas av inställda arrangemang. Stavnäs Visklubb hann till exempel bara med en enda viskväll våren 2020 innan folkhälsomyndighetens restriktioner slog undan benen för resten av viskvällarna.

Och det blir väldigt påtagligt för en kommun som Arvika när alla stora arrangemang pausas eller ställs in. Dels märks det ju såklart på utbudet när inte Trivselkvällarna i stadsparken, Gammelvâla, Arvika Hamnfest, Stavnäs Visfestival eller Olssons Bryggas sommarprogram inte blir av. Lägg där till all annan konsertverksamhet som sker i kyrkor, krogar, hembygdsgårdar och så vidare. Men det påverkar också engagemanget i bygden. Många arrangemang bygger på ideellt arbete. Även detta påverkas. Hur ska man orka ”spotta i nävarna” igen om man måste börja skjuta upp arrangemangen en gång till? Till 2022 eller ännu längre bort i tid?

På intäktssidan blir ju också restriktionerna påtagliga när krögarna som arrangerar inte kan presentera det program man tänkt sig. Eller som en arrangör som till exempel ”Ofog och Motvals” är ju helt beroende av att ett spelställe som Wilmas Musikpub faktiskt har öppet. Flera krogar i Arvika har nu stängt och/eller pausats. Det är för mig lite oklart hur dessa krogar mår.

”Har det varit sommar om det inte varit hamnfest?” Läst i en Facebookgrupp

Nu blev faktist inte alla arrangemang inställda eller flyttade – en del arrangemang skapades ju också ur detta viruselände. Jag tänker då dels på de tre galor som initiativtagaren Christopher Edgar genomförde med ett stort antal vänner på Ritz: ”Music against Covid-19”. Med insamling, musikframträdanden och samtal. Ett fint initiativ och något att kunna samlas kring. Piren Live var ett annat initiativ som föddes detta år – denna gång med Arvid Blix i spetsen. En musikvecka i hamnen med möjlighet till livekonsert på plats, i båt, på restaurang eller via livestream. Ett antal examenskonserter på Musikhögskolan Ingesund genomfördes också via livestream. Ett antal konserter med reducerat publikantal kunde också genomföras runt om i kommunen. Så även om det inte var som vanligt så var konsertåret inte helt och hållet nattsvart…

På arrangörssidan verkar det ändå som om de flesta nu helt räknar bort de första 4-5 månaderna på 2021 men att flera ändå hoppas på att andra halvan av 2021 ska kunna genomföras på något vis. Mycket hänger på hur smittspridningen ter sig, hur vaccineringen kommer att fortlöpa och villigheten i befolkningen att vaccinera sig. Någon nämnde för mig, halvt på skoj men med allvar i blicken, att kanske kommer det att skapas arrangemang där bara de som vaccinerat sig kommer att få köpa biljett… Vilken tanke.

---

Men musikerna då?
Den största utmaningen för musikerna verkar kunna summeras i ovissheten kring vilka arrangemang som blir av och att få det som planerats också genomfört. Men också att ha tålamod och att hitta motivation för egen övningstid. En del uttrycker det här som svårt medan det för andra gått lättare.

På frågan om musikerna kunnat ställa om något arrangemang till typ livestream är det nästan bara nekande svar. Många av spelningarna försvann över en natt i våras. Antingen är spelningarna uppskjutna eller inställda. Nästan inga spelningar har tillkommit. Det är en rätt dyster bild som de beskriver. En del av musikerna säger det inte rakt ut men vittnar ändå om att det just nu är svårt att kunna leva på sin musik.

Jag är ju nyfiken av mig och behövde få fråga om detta år, musikaliskt sett, hämmat eller ökat kreativiteten? En spännande tanke tycker jag. Här är musikerna delade i två ganska tydliga läger. Johanna ”Dotter” Jansson svarar kort och gott att året ”absolut ökar kreativiteten”. Mats, som började året med en kurs i världsmusik, är inne på samma spår – året har gett en boost musikaliskt sett. Pärra Eriksson (som både kör solo men också spelar i Môra-Per) har däremot inte känt samma sak utan beskriver året som trögt och att 2020 legat som en blöt filt över det mesta. Pandemin slog dessutom till mot både Pärras och Hebbe Sisters egna turnéer – dessa som planerats för att få spela live från sina nya skivor. Något som nu fått skjutas på framtiden.

Det är lite lustigt, musiker är inget släkte som ligger på latsidan. På min fråga om vad de gjort detta år som de inte trodde sig själva om att göra kom massor av exempel. Systrarna i Hebbe Sisters har byggt upp en liten hemstudio och blivit mer aktiva digitalt. Bland annat har de producerat en musikvideo (som du kan se här nedanför). Ylva, vars framträdanden i princip helt försvunnit, har engagerat sig i volontärarbete, haft en lång Sverigevistelse och börjat med en ny hobby – klättring! Mats har gått på folkhögskolekursen och köpt ytterligare en sax. Pärra, som gått ner i tid från sin lärartjänst för att satsa mer på musiken, fick den hårda vägen lära sig att söka pengar. Pengar som han lyckats få tag i och som ska in i en förproduktion för ny musik. Det blir spännande att följa!

Så vilka erfarenheter tar då musikerna med sig efter pandemin? Dotter framhåller att man kan fortsätta skriva och ha möten och intervjuer utan att behöva åka jorden runt vilket också sparar massor på miljön. Hebbe Sisters är inne på att det gäller att fortsätta kämpa men också att man kan med små medel göra andra människor glada. Mats vill skapa mer musik utifrån sina egna idéer. Ylva menar att det gäller att vara flexibel, och att kunna vara kreativ för att möta förändringarna. Att inte köra in sig alltför mycket på ett spår, för då kan det hända att man missar att se vissa möjligheter. 

Med allt detta sagt från arrangörer, musiker och pedagoger känns det enklare att se med viss tillförsikt på 2021. Tack till er alla som med ärliga, kloka och fina tankar delat med er av ert 2020. Det finns allvar men också hopp. Denna del av årskrönikan avrundas med Hebbe Sisters musikvideo. Med 25 dansare, från elva länder, på tre kontinenter. Mycket nöje!

---

Ny musik!
Och om det har varit skralt med fysiska konserter så har det faktiskt presenterats en hel del ny musik under 2020. Ett stort antal singlar, EPs och fullängdsplattor har släppts både i fysisk och digital form. Jag vet att det är vanskligt att börja räkna upp, man missar någon lätt (och det är jag rätt säker på att jag gör även denna gång). Men jag vill ändå sända ett tack till alla Arvikas musiker som i år gett ut ny musik för oss alla andra att ta del av – vi behöver det mer än någonsin! Tack till:

Blodörn, Broken Door, By Lightning, Children of the Sün, Dotter, Edgar & Strandberg, Ernest Noah, Evil Emil & King Kongo Cobras, EXLO, Forever, Fred White, Gaarden, Gun-Britt Glavsjö, Göran Bryntesson, Göran Nilsson, Jonas Wikstrand, Jonathan Hultén, KATTHEM, Keystone Sinatra, Klenod, Mia Marine, Musikhögskolan Ingesund, Linnea Waljestål, Norra Kvarken, Obsklassen, Per Defalva, Rallie and Coal, Sebra, Simon Karlsson, Spidermonkey, Systrarna Ericsson, The Hebbe Sisters, Tribulation, Wilma Nea… Vilket skönt gäng!

Jag tänker inte jämföra de olika musikaliska släppen. De är alla frukten av passion, hårt arbete och förkovring av sina olika genrer. Det är bra på olika sätt. Personligen vill jag lyfta Jonathan Hulténs debutskiva som för mig betydde mycket när den kom. Det han gör är avskalat, vackert och talar direkt till mig. Att han dessutom animerar sina egna videos är rejält imponerande:

---

Kort om året på bloggen
Även om året 2020 varit ett knepigt år att skriva om många gånger här på bloggen verkar det ändå som om den fortfarande fyller ett syfte. Om inte annat kan jag glädjande se i statistiken att den regelbundet besöks och att då och då är inläggen sådana att de också engagerar. Det går aldrig riktigt att förutse vilket inlägg som läses flitigt och vilket som går läsarna förbi. Jag har inte knäckt den koden. Det blir alltid lite av en surprise. Men av de drygt 40 inlägg som gjorts detta år är det fem som sticker ut: Fattar ni hur bra ni har det?, Legally Blonde en fullträff, Arvid anordnar Piren Live 2020, Norra kvarkens musik växer och Piren Live det nya normala? Dessa inlägg har jag, förutom många besök/läsningar, fått en hel del positiva kommentarer kring. Tusen tack – det sporrar att fortsätta!

Vad ska man tro om 2021?
Det är snudd på omöjligt att sia någonting alls om nästa år. Att 2021 omöjligt kan bli sämre för världen än 2020 är svårt att tro. Om musiklivet och kulturen blir av med sitt ”näringsförbud” så finns det goda förutsättningar om att 2021 kommer att avslutas betydligt bättre än det kommer att starta. Om vaccinationerna går bra så kan nog alla körer påbörja sina repetitioner i slutet på våren, arrangörerna kan nog så smått börja boka artister för andra halvan av året… och du, vi kanske-kanske kan börja gå på live-konserter igen redan någon gång under sommaren. Som jag längtar.

Man kan längta till fler saker också. Bland Arvikas musiker vet jag att fler projekt är på gång. Ny musik är på väg under 2021. Det är så spännande! Sedan ska ju Dotter tävla i Melodifestivalen under våren. Jonathan Hulténs solokarriär blir kul och spännande att följa. Och så kommer Arvikabördige Joseph Tholl att ersätta Jonathan i Tribulation. Sen blir det intressant att se vad som händer med Centralshowen och Kyrkebyshowen när ett nytt högstadium tas i bruk – blir det nu en helt ny show? Sedan undrar jag ju om det blir det mer musik från Forever? Vågar man hoppas på Bakgårdsfestivalen mot slutet av sommaren? När kommer ensemblespelet på musikskolorna kunna tas upp igen? Blir det mer filmmusik från Jonas Wikstrand? Och vad ska det bli av Mats Liljedahls saxofon-projekt? Jag får nog lov att återkomma här på bloggen i dessa frågor. Dessa och många fler – Arvika musikliv är trots allt smått fantastiskt.

---

Musikåret 2020 i Arvika siffror:
Antal konserter: 218 st. (611 st. under 2019).
Varav antal konserter live: 188 st.
Varav antal konserter stream: 30 st.
Antal artiklar i media: 277 st. (271 st. under 2019).
Antal inlägg på bloggen: 47 st.
Antal besök på bloggen: drygt 11000 st.

---

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•