Jag vet inte hur det är för er, men för mig är det ofta så att jag måste ”vara på humör” för att orka ta till mig det som är nytt. Att vara i ”rätt sinnesstämning” låter kanske lite väl pretentiöst men det är ändå något åt det hållet jag menar. Det där ställer ju till det för mig ibland förstås. Jag går miste om massor av möjligheter för att jag inte riktigt ”är där” när det gäller. Eller inte riktigt närvarande kanske…?

För ett par veckor sedan släppte Norra Kvarken en EP: ”vid skogens rand” på bland annat Spotify. Det var bandets tredje musiksläpp. Redan 2018 släppte bandet både en singel ”KJ” och sin debutplatta ”Norra Kvarkens 7:e testamente”. Det här släppet gick mig inte förbi, jag lyssnade och delade vidare på Facebooksidan. Jag konstaterade förvisso att det var bra men sedan flyttades mitt fokus till något annat. Jag ska vara ärlig. Jag är den förste att medge att jag inte gav denna EP tillräckligt mycket uppmärksamhet från första början. Det var då rätt slentrianmässigt. Men faktum är att jag de senaste dagarna återvänt ganska många gånger till Norra Kvarkens senaste alster. Det växer. Och växer. Jag gillar det jag hör.

Det ska nu sägas på en gång att jag inte har en aning om vad de fyra herrarna i bandet har influerats av. Men jag tycker mig ana att det finns svenska rockmusiker såsom Imperiet, Thåström och Stefan Sundström samt progrock såsom Nationalteatern och Blå Tåget som ändå gjort en del avtryck. Medvetet eller omedvetet. Samtidigt har Norra Kvarken hittat sitt eget sound och uttryck. Kanske övertolkar jag bandet men jag tycker det är musik som andas protest och frustration. Protest mot centralisering och överkörd befolkning, alltihop kryddat med en vemodig touch av ensamhet. En sakta men säkert övergiven landsbygd. Ett jordklot som misshandlas. Makrosamhällets krock med lokalsamhället. En slags irriterad landsbygdsromantik kanske…

”… sommaren blir het, hej hej hej, vi ska inte ha någon vindpark, nej nej nej, vi är inte så små som ni tror, ni känner inte mig…”

Men fast texterna bottnar i en slags ilska är det också vackert. Med sin råa överstyrda, nästan distad, sång på svenska blandar Norra Kvarken upp den med fina melodier – soundet hugger tag i något inom mig. Möjligen är det det stundom enkla avskalade som byts mot kraftfull kampsång? Känslomässigt blir det mångbottnat. Jag visualiserar en resa från den trolska dimman i en skogsglänta, tranor på en nyplöjd åker vidare till svordomar över en inställd landsvägsbuss eller att ytterligare en byskola eller lanthandel nu ska läggas ner… Men jag vet inte säkert. Kanske är det bara min egen, ibland lite fåniga, längtan ut till landsbygden…? Kanske är det något annat. Oavsett vad det är så är jag fast.

”… det finns ett tjärn med orörd skog. Ett tjärn som ler och ger mig ro. Det finns ett vatten svart som i natt. Och det är där jag hämtar kraft…”

Så, Emil Eriksson, Marcus Rehn, Tony Olsson och Niklas Engvall. Ni må ”bo på en liten jord” – men den här biten musik var stort. Stort för mig. Hatten av – det här har ni gjort riktigt bra!

/David