Jag älskar musik. Nästan all musik numera faktiskt – mer eller mindre. Jag har älskat klassisk musik på allvar sedan den gången jag hittade en CD-skiva på Dömle Herrgård med en finfin Deutche Grammofon-inspelning där bland annat JS Bachs smått utslitna ”Air” fanns med. Jag spelade det starkaste jag vågade på stereon – blev helt golvad den gången. Inget jag vågade tala om för mina 13-åriga kompisar i Dejeskolan såklart – där njöt vi ju av Iron Maiden, Twisted Sister, Scorpions med flera så att fönstren i pojkrummen skallrade och övriga huset vibrerade i takt. Men tänk Bach alltså – vilken otroligt ödesmättad och pampig och sorgsen kontrast. Jag förstod mig inte på den då, men ändå, helt… helt underbar musik!

Det jag däremot aldrig gillat med klassisk musik är den lite pretentiösa stämpeln den har. Oavsett om den är välförtjänt eller ej. Det är som om musiken och dess utövare ibland medvetet distanserar sig från många människor. Som om man som publik upplever att man faktiskt måste sitta blickstilla i konsertstolen med pannan i djupa veck och applådera vid rätt tidpunkt. Och det är klart att har man en gång fått ”arga blicken” om man råkat applådera på ”fel ställe” eller om faktiskt varit tvungen att smyga sig ut innan konserten är slut och då fått uppleva sig uttittad och smått idiotförklarad av alla i rummet så känns kanske sammanhanget inte så kul att återvända till. Det är tråkigt om det är så. Själv har jag i princip förlikat mig med att jag inte begriper alla genrer. Jag begriper inte ens all musik jag lyssnar aktivt på. Det är ganska befriande att inse. Men jag försöker alltid njuta när det är bra. Och då känns det som jag begriper i alla fall. Ja ni förstår nog hur jag menar…

På lördag kommer två solister till Musikhögskolan Ingesund som ”utmanar konventionerna och omdefinierar den kammarmusikaliska scenen” som Arvika konsertförening skriver i sitt utskick. Det är högst oklart om jag kommer att få njuta likt den gången på 90-talet med Bach. Men ”Emil & Peter”, som musikerna heter, ska enligt konsertföreningen ”lyfta fram kammarmusiken på ett nytt sätt med verk av klassiska tonsättare som Joseph Haydn, Olivier Messiaen och Sergej Prokofjev, uppblandat med populärmusikens Tom Waits, Queen och andra musikaliska vettvillingar. Allt i en blandning av spoken word, oväntade anekdoter, skådespel och mörka monologer. Temat för konserten är världens tragedier med musik av bland annat Queen, Pärt, Tom Waits och Prokofjev. De utlovar en konsert som kommer att kännas, klanger du inte trodde fanns och musik du inte trodde var möjlig.”

Det där låter kul! Det låter som något man har svårt att förbereda sig på – då spelar det nog heller ingen roll om jag på förhand tror mig förstå. Nä, om inte verkligheten lägger allvarliga hinder i vägen för mig kommer jag att försöka pallra mig iväg och lyssna. Konserten, ”Worst of Emil & Peter”, hålls i ”Lilla konsertsalen” klockan 19.00. Vi kanske ses?

/David

Mer info om musikerna, musiken mm finner du på: www.emilandpeter.com