I somras var jag i en butik i Charlottenberg. Jag råkade dagen till ära ha på mig en svart Gain Eleven t-shirt. Jag tänker sällan på om någon bryr sig om vad jag har på mig, men denna gång blev det ändå lite speciellt. Ni vet hur det är i köpcenter, man går i sin egen bubbla och har likt travhästar skygglappar för det som finns i periferin. Jag får ibland i efterhand höra att någon sett mig i någon av affärerna men jag inte sett dem. Sorry. Men denna gång går jag i en av affärerna och plötsligt står jag rakt framför en främmande man i ungefär samma ålder, även han med en Gain Eleven t-shirt. Våra blickar möts och vi utbyter ett leende och en sorts känsla av samhörighet. Då vi inte känner varandra inleder vi på svenskt manér inte heller något samtal. Vi nickar i samförstånd och börjar gå vidare. Till slut slipper det ändå ur mig: ”Du ska väl se dem på Arvika Hamnfest?”. Han stannar upp, sträcker på sig, ler brett och svarar ”Ja, denna gång ska jag se dem! Jag missade skivsläppet men nu är det banne mig dags.” Vi ler igen och nickar mot varandra i samförstånd. ”Då ses vi där.” säger jag och fortsätter min vandring i butiken.

När jag var 15 så gick jag ner till dåvarande Skivforum och frågade Kristin om det fanns något nytt att lyssna på. Hon nickade och ställde ofta någon följdfråga. Sedan fick jag slå mig ner vid disken och hon startade någon CD. Detta var ett sätt att botanisera i ny musik. Ett annat sätt var ju naturligtvis att se på MTV och lyssna på Trackslistan på P3. Många fler olika källor hade jag inte utöver kompisarna. Väldigt sällan tänkte jag på symboler, logotyper mm. även om bandt-shirts naturligtvis fanns även då. Loggan och det bildspråk som kopplas till bandet tror jag har blivit allt mer viktigt i takt med att musikbranschen förändrats. Förr var ju ”livescenen” platsen där man banden gjorde reklam för sina plattor. Nu är det oftast så att plattan finns på Spotify och är reklamen för bandet och turnén. Därmed blir ju varumärket och hypen än viktigare.

Jag har av och till funderat på det där, hur en liten detalj (likt våra t-shirts i Charlottenbergs köpcenter) kan sammanföra människor som annars kanske inte har så mycket gemensamt. T-shirten, ”bandtishan”, blir ju en slags förlängning av sig själv och vad man står för. Med detta i bakhuvudet blir det ju lite skoj att betrakta olika bands fans. Ibland måste man på allvar lista ut attributen och ibland blir det nästan plågsamt uppenbart. Ett exempel är ju Kents fans attribut som jag ofta tycker är ganska subtila, man får spana efter små tatueringar av typen ”747” eller någon referens till ”Sverige”, ”Blåjeans” osv. Broder Daniels fans är lite enklare då de gärna kopierar den smått ikoniska Broder Daniel-loggan och sminkar ofta små silverstjärnor under ögonen precis som sångaren Henrik Berggren gör. Att det finns fans till Turbonegro i rummet man själv befinner sig i går inte att ta miste på. Dessa ”Turbojugends” har ju i sitt brödraskap nästan blivit större än det band de gemensamt supportar. Det är en slags lek med allvaret, i sin ”uniform”, ofta med glimten i ögat, ibland inte. Mycket märkligt är det för mig som står vid sidan av. Några som kanske gått lite för långt är KISS som är ett av de band som exploaterat sig själva allra mest. Stilen, kläderna, klockorna, badlakanen, leksakerna (hallå! actionhjältefigurer?)… Musiken svarar nästan inte längre upp till sin egen hype. De snuddar vid att ha sålt ut sig själva… förstår ni hur jag menar?

När jag har pratat med andra musikintresserade om detta återkommer ofta bandtishan som ett samlingsbegrepp för allt det där som man vill använda för att identifiera sig med sin musik och sitt band. I verkligheten handlar det om t-shirts, patchar att sy på jeans eller skinnjackan, pins, knappar, flaggor mm. Och för de allra flesta inbitna handlar det här inte om reklam. Musiken är större. En öppen hand mot någon annan som skulle kunna känna likadant. Något att känna samhörighet kring. Förbrödring och identitetsskapande.

Här i Arvika kan man köpa bandtishor från en del band. Själv har jag lyckats komma över exemplar från Môra-Per, Deathtrap, Gain Eleven, Tribulation och Soul Salvation. De är inhandlade vid konserter och på finfina klädbutiken Be True Clothing vid torget i Arvika. Några fler band säljer också t-shirts för dem som önskar handla. Och missförstå mig inte om dessa kläder. Även om många fans kanske inte ser det som reklam betyder försäljningen en del för banden. Det blir trots allt några tior i förtjänst som täcker upp en liten del av de kostnader som banden har för instrument, hyra av replokal, turnéfordon osv. Att köpa en lokal bantisha är att supporta det lokala musiklivet. Gör gärna det – en perfekt julklapp!

Länge leve bandtishan!

/David

PS. Tack till min bror Johannes som ofta bollar musikidéer med mig och som dessutom lyckats jaga rätt på en tisha av Tribulation åt mig. DS.