//
du läser...
Free as rain, Markus Hedelin, Silence Studios, The Boomers

Brutalt ärligt med Free as Rain

Pettson och Paul utanför Silence studios. Foto: David Fryxelius.

Pettson och Paul utanför Silence studios. Foto: David Fryxelius.

Att musikaliskt närma sig en artist är ibland lätt som en plätt. Allt stämmer liksom direkt och man kastas genast in i musiken. Andra gånger är det svårare och det kräver mycket instudering för mig för att närma sig det som artisten vill förmedla. Jag tror ibland att det handlar om att mina egna förutfattade meningar lägger sig i, de sätter så att säga ett mentalt ”krokben” för mig. Helt ofrivilligt. Och när det händer så får jag skrivkramp. Skrivkramp på allvar.

När Pettson Petterson hörde av sig och bjöd in mig till inspelningen av hans andra fullängdsskiva med soloprojektet ”Free As Rain” så blev jag glad. Jag har träffat Pettson tidigare och även hört några av de låtar han gjort. Han är en trevlig kille som jag gärna lär känna lite bättre. Jag började därför samla ihop material att fråga om. Videos, Spotify, Studiovlogg… han är kreativ. Det blev direkt en massa ”givna frågor” som jag skulle ta med mig till intervjutillfället. Trodde jag ja. Sedan skickade nämligen Pettson några texter på de nya låtarna till mig och jag började läsa. Jag hamnade ganska direkt i det där krampande tillståndet. Efter en stund inser jag att jag måste börja om.

Hur är texterna då? Ja å ena sidan tycker jag att Pettson beskriver ett mörker, en ensamhet, en obesvarad kärlek och någonstans ett brustet hjärta. Å andra sidan tycker jag texterna är vackra, de andas hopp och ljus i det mörka, de beskriver en längtan. Kärlek. Det kanske är två sidor av samma mynt. De är i alla fall komplexa för mig att bearbeta.

Sedan är musiken inte heller helt självklar då den inte på något enkelt sätt låter sig sättas i en tydlig genre. Det här är inte min ”hemmaplan” alls. Musiken är en blandning av en slags melodisk post-rock och hardcore med inslag av pop. Man anar även klassiska influenser. Sång och growl om vartannat. Kan man säga så? Ja, kanske det. Jag får fråga.

Pettson spelar i Silence studios. Foto: David Fryxelius.

Pettson spelar i Silence studios. Foto: David Fryxelius.

Det var därför med ett visst mått av osäkerhet som jag åkte till Koppom för att besöka Pettson under den pågående inspelningen i klassiska Silence Studio. Jag hade ju förmånen att i somras besöka Silence när Rasputin spelade in sitt album där. Då var Pettson inspelningstekniker, nu är det Markus Hedelin som rattar mixerbordet. Ombytta roller alltså. När jag kommer fram möts jag av Pettson och Paul Bärjed som gått ut för en stunds rast och en nypa luft. Mycket mer än en nypa blir det inte tal om då det är -18 i den höga, klara eftermiddagsluften strax innan solen går ner. Vi hälsar och passar på att direkt ta ett par foton utomhus medan det fortfarande finns lite dagsljus kvar. Men det är inte lätt att slappna av och vara naturlig när hela kroppen skriker efter husets värme.

Väl inne i huset är det fler som väntar. Vidar Solli och Kevin Karlsson avslutar ett parti biljard och Markus Hedelin är redo för nästa tagning i studion. Vidar är på besök över dagen medan Kevin är med hela helgen och sköter kök och markservice åt alla medverkande. Man har precis ätit middag och det är nu dags att lägga om trummorna på en av låtarna. Paul gör sig redo i studiorummet och vi andra sätter oss i kontrollrummet. Pettson kommer med nybryggt kaffe och nybakta bullar. Veganbullar. Vi inleder med några av de frågor jag hade med mig. Det är en avslappnad stämning även om de är fokuserade. Det blir några tagningar och snart är de nöjda. De vill hinna med minst en låt till innan fler musiker anländer till studion för att spela in flygel och cello.

När de är klara ska det bli 12 låtar, sex på svenska och sex på engelska. ”Hade Markus fått bestämma så hade alla haft svensk text” säger Pettson med ett leende och får medhåll av Markus själv. Markus är den som slutligen fått Pettson att sätta fart på projektet och är den som hjälper Pettson att både spela in och producera skivan. ”Vi tänker ganska lika med ljudbilden, hur det ska låta och vad som är bra” säger Pettson. På samma sätt har Paul fungerat i skrivandet inför inspelningen. Pettson har skrivit musik, spelat in den och skickat den till Paul. Paul har sedan spelat in trummor och bas för att slutligen skicka tillbaka filerna till Pettson. “Det har varit skönt att ha Paul som bollplank! Även om jag skrivit albumet så har vi arbetat på skivan ihop sen vi bokade in oss på Silence. Han har kommit med förslag, filat på partier, tagit bort och lagt till. Sen har det varit gött att ha med Paul då han är så jävla bra och säger vad han tycker.” säger Pettson. Och de har hängt ihop ett tag, de har spelat i samma band. Till exempel hade de ett band ett en kort period som hette Trångsynt, bland annat det ledde fram till första plattan ”Lunation” som kom 2013. Lunation var ett projekt som blev av tack vare två månaders ledighet mellan två jobb. Han hade tre låtar, skrev nio till. Därefter inspelning i egen studio. Kreativt!

Marcus Svensson dokumenterar Free as Rain. Foto: David Fryxelius.

Marcus dokumenterar Free as Rain. Foto: David Fryxelius.

Efter en stund lämnar vi kontrollrummet för att brygga en kopp te och prata lite ostört medan Paul och Markus arbetar vidare med ett nytt spår att lägga trummor på. I hallen möter vi Marcus Svensson som följer Pettsons skivinspelning med videokameran i högsta hugg. ”Det ska förhoppningsvis bli både en musikvideo och en slags kort-dokumentär om Pettson” säger Marcus. Vi går upp på övervåningen på Silence – vi passerar massor av nostalgi… hela huset skriker ju svensk musikhistoria. Jag frågar om anledningen till valet av studio. Det visar sig att Pettson varit här flera gånger tidigare i olika sammanhang. Tanken på att själv få arbeta här tog fart på allvar i somras då han var med under Rasputins inspelning. ”När Markus meddelade att det fanns en ledig helg så tog jag den direkt” säger Pettson och menar att det var bra på flera sätt, bland annat för att få en tydlig deadline. ”Stället är slitet, saknar bekvämlighet såsom internet och passar inte för alla musiker men jag gillar det” säger han och doppar tepåsen i muggen framför sig. Vi slår oss ner på den enkla långsoffan av brädor och bockar och pratar vidare om texterna. Jag får svar på den fråga som jag haft på lur i ett par veckor nu, den om text kontra sång. Musiken den kan ändras, skrivas om, avfärdas medan texterna betyder mer. Texterna de skrivs när de skrivs.

Anders spelar in cello. Foto: David Fryxelius.

Anders spelar in cello. Foto: David Fryxelius.

”Jag kan inte skriva på beställning” säger han och fortsätter ”det måste ha hänt något, något som betytt något för mig”. ”Jag tänker på det roliga och det tråkiga som hänt mig, det som format mig till den jag är”. Jag påpekar, så här i efterhand det helt uppenbara, att texterna betyder mycket för honom och att han är självutlämnande, att han blottar sig. Att han är ärlig. Ja, rentav brutalt ärlig? ”Jag skriver det jag känner och det jag tycker” säger han och vi pratar lite om det mörker som finns i texterna. Vågar jag fråga om du mår så dåligt som du låter undrar jag? ”Jag mår bra idag men jag mådde som jag låter då låtarna skrevs” säger han och fortsätter efter en stund ”Det är ok att må dåligt och att få tala om det. Jag kan uppleva att det tyvärr är tabubelagt att prata om psykisk ohälsa och om att man mår dåligt. Även om jag själv inte tycker att det bör vara så” menar han. ”Jag tycker mina texter mörka men hoppfulla” säger han. Jag själv blir, trots att jag läst texterna, lite ställd av svaren och famlar lite bland mina resterande frågor.

Arbete i studion. Foto: David Fryxelius.

Arbete pågår i studion. Foto: David Fryxelius.

Marcus kommer passande in i köket och fäster en trådlös mikrofon på Pettson och sätter igång sin kamera. Vi pratar lite om deras samarbete och jag undrar hur han är att arbeta med. ”Pettson är lätt att arbeta med när han får som han vill” säger Marcus med ett retsamt leende. Vi pratar lite om de videos de gjort ihop och om de många omtagningarna de fick göra under vattnet i sjön Racken utanför Arvika. Det var jobbiga tagningar då det var så kallt i vattnet. ”Video är ett spännande medium att uttrycka sig med” säger Pettson. ”Vad borde jag fråga dig mer om?” undrar jag efter en stunds bläddrande i mina papper. ”Ja, vad skivan handlar om kanske?” säger Pettson och jag håller helt med. Det borde jag verkligen ha frågat. Han skrattar till. ”Den handlar om mig” säger Pettson ”även om texterna inte alltid är skrivna ut mitt perspektiv”. ”Folk som har lyssnat på min musik har beskrivit det som melodisk hardcore med popinslag” säger han och blicken fastnar för en stund… ”det är ganska säreget tror jag”. Så är det kanske.

Linnea Ericson vid flygeln. Foto: David Fryxelius.

Linnea vid flygeln. Foto: David Fryxelius.

Vi går ner igen och möts av fler ansikten. Linnea Ericson och Anders Lindahl har anlänt till studion för att spela in flygel och cello. Jag vet ju inte riktigt hur dessa instrument ska användas men jag kan tänka mig att det blir häftigt tillsammans med tunga intensiva trummor, nedstämda gitarrer och bas. ”Jag growlar inte längre” säger Pettson under något utav samtalen vi har och fortsätter ”jag skriker numera istället så mycket jag orkar”. Sång eller growl – texterna är det som binder ihop det här projektet. Vi tar några foton till i studion sedan behöver Pettson få fokusera på de andra musikerna och det jobb som ligger framför dem under kvällen och natten. För det behöver bli klart under söndagen då han redan på måndag måste vara tillbaka i Uppsala och uppstarten för en ny termin och studier i kemi.

Pettson spelar in sång. Foto: Free as Rain.

Pettson spelar in sång. Foto: Free as Rain.

Marcus har riggat upp lite lampor vilket är tur då jag inte är mycket till fotograf i dunkelt ljus. Jag försöker hålla mig ur vägen och ta några sista kompletterande bilder innan jag åker hem. Men studion har något visst hos sig. Huset har en slags inbyggd vilja att hålla besökaren kvar. Att få mig att insupa atmosfären mer, både kreativiteten och lugnet. Och just då känns det inte alls konstigt att musiker under många decennier valt att åka rätt ut i den värmländska skogen för att jobba. Men till slut måste jag ändå bryta mig loss. Bilens termometer visar nu -23 och det knakar betänkligt i rutorna när jag sakta åker ner för backen från studion. Vilken dag! I bilen på väg tillbaka till Arvika kommer jag överens med min son om att han och jag ska äta middag på Mc Donalds. Kontrasten kunde knappast vara större.

Om Pettson
Ålder: 25 år
Från: Arvika
Bor: och studerar i Uppsala
Medlem i banden: Free as Rain, The Boomers
Tidigare: Studiovlogg på YouTube, Radio Boom
Mer Free as Rain finner du på YouTube, Spotify, Soundcloud och Facebook

 

Annonser

About ArvikaMusik

Arvika är en stad och bygd full av musik...

Diskussion

Trackbacks/Pingbacks

  1. Pingback: Bloggen fyllde visst fyra | Arvika musik - 19 juli, 2016

  2. Pingback: Musikårskrönika 2016 | Arvika musik - 31 december, 2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

SENASTE INLÄGGEN

januari 2016
M T O T F L S
« Dec   Feb »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Arkiv

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 862 andra följare

Arvika Musik på Instagram

Willemark, Berglund och Hederos på Musikhögskolan Ingesund. #arvika #musik #arvikamusik Insidan av orgeln på läktaren i Trefaldighetskyrkan i Arvika. Städning och stämning pågår. #arvika #musik #arvikamusik

Sök Arvikamusiker från Arvika på Soundcloud

Soundcloud

Soundcloud

Arvika Musik på YouTube

YouTube
%d bloggare gillar detta: