Jag har gått och myst i flera dagar. Har varit nästan lite barnsligt nöjd. För det var verkligen jättetrevligt att få uppleva årets Viksholmsfestival. Ett rejält utomhusarrangemang där alla komponenter i år samspelade till en mycket lyckad helhet. Och då upplevde jag personligen inte ens hela programmet.
Viksholmen har egentligen bara en svaghet och det är dess vädermässiga utsatthet när det regnar och/eller blåser. Det blir då fort en ganska kylslagen plats att vara på. Det är en faktor som arrangörer måste ha med sig när man lägger något evenemang där. Det finns heller inte mer än el på platsen. Allt annat måste fraktas dit. Å andra sidan är det vädermässigt också platsens styrka när det är vindstilla och solen är framme. Då är det riktigt trevligt! Och sol fick arrangemanget verkligen hela helgen! Det uppväger alldeles säkert slitet med att bygga, riva och transportera alla grejor till och från festivalen.
Och det ska sägas på en gång att årets upplaga av Viksholmsfestivalen förmodligen var den mest uppstyrda festivalen som arrangerats där. Någonsin. Vilket både polistillstånd och restriktioner tvingat fram. Det var ett begränsat antal biljetter, tvättstation för händer, fräscha bajamajor, handsprit, välstädat område med mera. Dessutom ett rakt igenom alkoholfritt arrangemang. Att det också var ett mycket genomtänkta bokningar borgade för en blandad publik från de allra yngsta till en och annan farmor och farfar i publiken. Det blev liksom aldrig någon lerig moshpit, stagediving eller allmän nedskräpning.
Och när man tittade närmare på bokningarna så var det en väl mixad sammansättning av genrer. Det medförde att man också fick en bättre könsfördelning av de medverkande musikerna. Dessutom fick många lokala artister plats. Bara en enda tillresande akt fanns bokad. På förhand en trevlig mix.
På fredagen anlände jag precis när EXLO hade spelat. Lite trist att missa, jag hörde att det var bra. Men jag hörde dom lite på avstånd när jag gick över Sågudden mot festivalområdet. Det var, by the way, supermysigt att se alla picknickfiltar där man samspråkade/förfestade på Sågudden innan festivalen.
Väl på plats fick jag höra Brontosaurus Bounce en mysig solig spelning för oss åhörare i grässlänten. Denna gång hade de med sig Mats Liljedahl som gästartist på saxofon.
Clarksville avlöste därefter och tempot skruvades upp. Denna gitarrbaserade duo (Fredrik Uvefalk och Tobias Östlund) hade dagen till ära med sig ett par vänner – hela giget andades skön spelglädje. De hade gärna fått hålla på längre…
Några som också var glada att äntligen stå på scen var folkmusikbandet Skurvelua. Och det är lite lustigt med folkmusik. Publiken blir genast glad – en del stampar takten, andra ler brett i hela ansiktet, någon annan tar några danssteg. Jag tror det där har att göra med att folkmusiken nog ligger nedärvt i vårt DNA. Men det är nog ett alldeles eget blogginlägg någon gång…
Fredagens hårdaste spelning stod därefter The Random Victims. Förra gången jag hörde dom upplevde jag mest att det var hårt, snabbt och starkt. Denna gång kom Tomas Walters gitarrspel och melodier fram mer. Gillart!
Avslutningsvis tog Gaarden över scenen. Detta progressiva rockband har utvecklats starkt senaste halvåret-året. Det märks att det nya materialet och reptimmarna tightat till ljudbilden. Min spaning är att det här bandet kan bli något riktigt stort i framtiden. Rejält mör i fötterna men upprymd av kvällen tog jag mig därefter hemåt.
Lördagens första akter gick mig tyvärr förbi då det inte riktigt fanns tid att ta sig dit i tid. Lagom till att Mareld skulle börja spela var jag på området. Mareld är Klas Årlings och Björn Lindströms gemensamma projekt. ”Två ensamma gitarrer” beskrev någon musiken som. Och det var det, två ensamma, fast tillsammans. En härlig nedtonad eftermiddags-mys-spelning. Bandets första livespelning?
Systrarna Ericson med vänner tog sedan över scenen. De här två blir bara bättre för varje gång jag hör dom. Tror tiden på Ingesund har gjort dom ännu bättre. Deras musik funkar avskalat på två men även med bas och trummor. Kul!
Minns inte riktigt mellan vilka band som festivalgeneral Niklas Nord meddelade att precis alla biljett var slutsålda. Skoj! Vilket skönt kvitto för arrangemanget.
Sedan var det dags för Bones For Keys att spela. Jag skulle beskriva deras musik som en härlig blandning av rock och blues. Det är tungt och skitigt samtidigt som det är melodiskt och fyndigt. Har en känsla att de kanske kommer än mer till sin rätt på en trång klubb än på festival med sittande publik. Men de gjorde bra ifrån sig.
Lunar Dimcel var en mycket uppfriskande överraskning. Det här är David Gustafssons soloprojekt. Materialet som är nyskrivet under detta pandemiår, blev Davids sätt att vara kreativ på när han ofrivilligt fick en massa ledig tid. Vilken urladdning – David är Arvikas svar på Ola Salo. Mycket likt i både energi och kroppsspråk men även lite likt i rösten av och till. Det här vill jag höra mer av!
Festivalens snabbaste gig stod därefter Deathtrap för, typ 18 låtar på 22 minuter. Snabbt, argt, hårt. Precis som utlovat. Kanske festivalens hårdaste mangling?
Avslutningsvis blev det en helt annan typ av mangling. För det var nog få som på förhand visste vad ”MAG” var. Festivalens enda tillresta artist var Magdalena Ågrens soloprojekt MAG från Göteborg. Magdalena körde över publiken med en härlig blandning av trummaskin, looppedaler, trombon och distad megafon. Som ett slags performance-fyrverkeri avslutade hon årets genomlyckade Viksholmsfestival.
Och nu sitter jag här. Fortfarande med en skön känsla i kroppen. Det här var skoj. Jag längtar redan till nästa års upplaga. Hatten av!
/David
Bilder i urval:
Arvika musik 
En kommentar Lägg till