Alltså, kalas är ju kul! Extra roligt när man har en ledig helg och möjlighet att delta. Jag har sedan jag fick nys om det försökt hålla rent i kalendern runt just denna spelning. Môra-Pers spelningar brukar bli bra – det vill jag inte missa! Sagt och gjort, tillsammans med brorsan styrde vi i lördags stegen mot Ritz. Och det var vi verkligen inte ensamma om, jag skulle tro att det blev helt slutsålt till slut (timmarna innan så var det bara 20 biljetter kvar på Tickster).

Denna kväll hade bandet valt att utnyttja läktaren på Ritz – därmed blev det alltså en sittande publik. Det där med sittande publik på pop/rock-spelningar är jag kluven till. Det funkar inte alltid. Det ger i alla fall inte mig riktigt samma energi som när man står upp. Å andra sidan så får man en annan konsertupplevelse som mer bygger på reflektion kring texterna. En upplevelse som jag inte riktigt tänkt på så mycket tidigare. Men så tycker jag nog att det blev för mig denna kväll.

Det är få artister som kan få en publik att växla mellan livets alla känsloyttringar. Men Môra-Per är ett sådant band. Kanske för att de hållit på länge? Kanske för att bandets medlemmar själva gått igenom livets utmaningar? Eller kanske av helt andra skäl… De fick oss i alla fall att att skratta och sjunga med likaväl som att eftertänksamt insupa både text och mellansnack. Just det senare var en sådan som för en stund gjorde publiken precis knäpptyst när Pärra Eriksson gjorde en reflektion över vår värld, det politiska landskapet och det elände som till exempel kriget i Syrien är upphov till. Tack!

Jag gillar verkligen när artister tar tillfället i akt och ”tycker saker”. Att de tycker något om vår samtid. Att de tar ställning. Vår kära värld behöver alla mörkerbrytare som kan uppbringas. Môra-Per är just detta, på många olika sätt. De bryter mörker dels genom de eftertänksamma låtarna ”Flykten” och ”De som byggde landet”. Men de bryter även upp mörker genom att lätta upp stämningen med de otroligt vackra låtarna ”Tihola” och ”Amanda” (just dessa har vuxit fram till två av mina absolut favoriter). Ju längre konserten led desto ljusare blev det – trots att det utanför Ritz var blött och mörkt.

Denna kväll var Môra-Per förstärkt av Daniel Nolgård på orgel och dragspel. Två instrument som är klockrena i bandets ljudbild. Daniel har också varit med Môra-Per under alla 25 åren, på ett eller annat sätt. Ljudbild var något som överlag var ganska bra denna kväll. Jag hade i och för sig önskat mer av stråkarna och körsången – framförallt i första set då jag tyckte de var för svaga. Men det rättade till sig till andra set. I övrigt tror jag att man medvetet höll ner ljudnivåerna, kanske med tanke på den bandade åldern på publiken? Fokus låg på sången i ljudbilden. Något som en sittande ”grônnande” publik har nytta av. Ljudet rattades förtjänstfullt av tekniker från Inka Musik.

Bandet var på gott humör denna kväll. Det märktes tydligt både i mellansnacken men framförallt i spelglädjen. Det här är ett band som det syns när de trivs och har roligt. Man har också en ganska nära relation till många av sina fans – man ägnar dem tid i pausen och efter spelningen. Föredömligt! Trots att det blev två ”matiga” set var det flera örhängen som inte spelades. Och då tror jag faktiskt att de spelade musik från alla skivorna. Men det är väl lite trist såklart för de som inte fick just ”sin favvolåt” spelad. Men jag tänker att det ju egentligen är ett helt fantastiskt facit. Att det finns så mycket ur den 25-åriga katalogen att välja bland så att inte alla får plats.

Själv kliver jag ut från Ritz glad och nöjd. Här har jag fyllt på med energi, tankat lite högkvalitativ lokalproducerad folkrock. Môra-Per må ha vuxit upp i och med sina 25 år som band. Och även om Pärra vid något tillfälle skojar om att de ”har mindre hår och mera glasögon” så är 25 i detta fall ingen ålder – må de få hålla på lika länge till! Jag hade tänkt avsluta med att skriva tack för musiken. Men jag nöjer mig med att säga tack så länge! Vi lär ses igen.

/David