Jag har gått och grônnat flera dagar på vad jag egentligen ska skriva om Parkliv 2019. En del arrangemang är det ju jättelätt att skriva om, andra kräver lite mer tankemöda. Parkliv har krävt lite mer av mig. Det har inte varit jättelätt men jag gör ett försök, i text och bild.
För på förhand var det här ju en riktigt bra idé: 1 dag, löningshelg, två scener, 8 band, mat och dryck på området och buss från stan till parken. Arrangören hade dessutom nischat sig mot den trognaste av publikslag: rockpubliken. Det hade förvisso varit lite ostadigt väder innan, av och till regnskurar. Men väderprognosen, så som jag tolkade den, lovade i alla fall inget mer regn. Vad kan gå fel? Glad i hågen begav jag mig till Arvika Folkets park.
Väl framme på grusplanen har man öppnat entrén och ett spelschema sitter uppsatt utanför grinden. Det här blir bra – åtta band! Massor av musik – gött i bött! Armbandet sätts kvickt på av entrépersonalen och jag tar mig därefter upp på området. Ett mer eller mindre tomt (!!) område. Eller ja, det är ju inte riktigt helt sant. Men eftersom Parkens område är så stort så känns det som att det är just så. Tomt. Klockan har nästan slagit sex och första bandet ska alldeles strax starta. Arvikabandet Nephila gör sig redo för att på utescenen sparka igång Parkliv 2019.
Lagom till Nepihilas konsert har det faktiskt dykt upp lite publik. Det kanske är 50-60 personer…? Alltid tufft att vara första bandet – men det kommer väl fler människor ju längre kvällen lider tänker jag. Det brukar ju kunna var så. Det maskerade bandet gör en av sina första längre spelningar. För Nephila har det ju på senaste tiden blivit mycket tävlande i Livekarusellen och där har inte spelningarna varit längre än cirka 15 minuter. Nu är det en ”riktig” konsert. Och de gör det riktigt bra. Det är kul att få höra mer av deras material. Jag har sagt det förut och jag säger de igen – de kan bli hur stora som helst. Eller kanske ska jag snarare skriva så här; de kan bli så stora som de själva vill. För jobbet gör ju inte sig självt. Vilket de är mycket medvetna om. Jag har hört dem några gånger nu och de blir bara bättre och bättre. Framförallt tycker jag låtmaterialet växer. Trots att det börjar bli lite kyligt i luften gör de sitt allra bästa för att värma publiken – det tycker jag också att de lyckas med. Personligen hade jag gärna lyssnat ännu lite mer.
Samtidigt som Steamroller går på sitt set på innescenen mulnar det på himlen utanför. Stockholmsbandet har inte hunnit spela många låtar innan det också regnar. Så mycket för den väderprognosen tänker jag. Vädret är något som bandet också kommenterar, tydligen har de dåliga erfarenheter av spelningar i regn i Värmland. Men Steamroller, med Bôrtans-bördiga trummisen Veronica Arvidsson, gör sitt allra bästa för att fortsätta värma publiken. Det är ösigt och det är tight. Ganska snabbt så står ändå jag där och stampar takten.
När Arvikabandet Bubba Keff tar över efter Steamroller så regnar det. Det är tur att båda scenerna är under tak för bitvis regnar det ganska kraftigt. Bubba Keff kompromissar inte med något utan gör sitt allra bästa för att vältra runt publiken i sin smittsamma och energifyllda speed-punk-rock. Det är hårt, snabbt och starkt. Trots att det är kyligt är det kortkorta shorts alternativt bar överkropp på bandmedlemmarna som gäller. Punk är inte för fegisar…
Efter Bubba Keff är det åter dags att åter få gå inomhus. Arvikas egna Pink Floyd-tribute-band, Pink Furtan, står på scenen. Och de drar igång ett finfint set med massor av hits från Pink Floyds enorma katalog. De gör det bra och stundtals är det så himla nära originalen att jag inte kan låta bli att imponeras än mer. Det här är mycket värdiga tolkningar som vi får höra. Personligen tycker jag att Pink Furtan gör sig bättre i en mindre lokal som är mer intim. Men det låter mycket bra denna kväll – Arvid Blix har fått till en bra ljudbild. Under Pink Furtans konsert känns det också som om Parkliv publikmässigt peakar – det blir aldrig mer publik på området än så här.
Incarnit får det därför det lite kämpigt på utescenen när en tredjedel av publiken går hem, en tredjedel går mot baren och övriga antingen stannar kvar inomhus på Parkhallen eller faktiskt går och lyssnar på deras konsert. Det finns förstås några trogna åskådare och jag tror att bandet ganska raskt känner att det är dem de får fokusera på. Själv tar jag några foton, sedan behöver jag faktiskt sitta ner en stund. I baren finner jag festivalproffsen Tobias och Stefan och vi hamnar snabbt i roliga samtal med anekdoter från andra arrangemang på detta festområde. Kul!
Lancer hade, efter vad jag förstått, inte gjort en enda spelning i Arvika på sju år innan kvällens spelning. Så det var liksom dags att återvända till orten där allt började. Lancer bildades då medlemmarna träffade varandra på Musikhögskolan Ingesund. Lancers musik är väl inte rakt igenom min musiksmak men de har några låtar som jag gillar skarpt. De lirar snabbt, tight och är sin genre ganska trogen. Men de skulle ha behövt mer publik för att komma igång mer. Mellansnacket blir lite ihåligt när det knappt finns publik att prata till. Synd, för de gör i övrigt en mycket bra spelning.
Browsing Collection gör i mitt tycke, tillsammans med Nephila och Pink Furtan, Parklivs bästa spelningar. Tjejerna i fyrmannabandet från Skövde är ösiga, tekniskt skickliga och roliga. Deras spelglädje och energi smittar av sig, i alla fall på mig. Jag tror att de skulle gynnas av en mindre lokal, typ klubbstorlek, för att få än mer utväxling av sin energi. Lite senare i vår/sommar släpper de ny musik – den ska jag hålla utkik efter. För det här är bra!
När Sparzanza, Parklivs headline, kliver på scenen har det här med publikens storlek blivit smått skrattretande. Eller ja, tragikomiskt snarare… Det är kanske ett 30-tal personer kvar i publiken. Men även om det initialt märks att de är lite besvikna på detta kör de ändå på. Låt efter låt. De levererar sin Sparzanza-hårdrock till Arvika och de som faktiskt kommit dit. Det är proffsigt faktiskt. När Sparzanza drar igång en av sina sista låtar så gör även jag sorti. Det är dags att röra sig hemåt.
Jag har som jag nämnde i inledningen funderat mycket över detta arrangemang. Vad var det som gjorde att detta inte fungerade? Eller ja, allt fungerade ju men det kom knappt någon publik. Det är ju naturligtvis inte bara en faktor och ett svar utan en massa olika saker som sammanfaller. Visst, jag kan se saker som kunde gjorts annorlunda – absolut. Men inte var arrangemanget så dåligt planerat att det knappt fanns publik på konserterna. Märkligt. Nej, tvärtom tror jag att det här arrangemanget behövs i Arvika och med lite utveckling kan det bli riktigt bra. Om man bara orkar hålla ut några år till. Jag tänker inte här recensera de olika delarna i planeringen utan låter arrangörerna göra sin egen analys. För analysen behöver göras. Den måste göras. Sen ses vi på Parkliv 2020!
Tack för i år!
/David
Arvika musik 
En kommentar Lägg till