Idag tar Arvika kommuns studenter sin efterlängtade examen. Det är en dag fylld av glädje, spänning, upptåg, lättnad och framtidstro. Några har redan planer och de allra flesta har drömmar – precis som det ska vara! Och som vanligt går några direkt ut till jobb medan andra går mot ett sommarlov. Allihop nynnar de på studentsången – hurra! Precis som det brukar vara alltså.

Men allt är faktiskt inte ”precis” som vanligt. Idag tycker jag ändå att mitt i all glädje är det lite vemodigt. Nu går nämligen den allra sista klassen ut från estetprogrammet i musik på Solbergagymnasiet. Det är ett program som funnits i Arvika sedan 90-talet och som vaskat fram en stor mängd yrkesverksamma musiker, ljudtekniker, glada musikanter och musikarbetare genom åren. Jag ska inte i detta inlägg förlänga ältandet över vad jag egentligen tycker om nedläggningen, det har jag nog varit ganska tydlig i genom tidigare inlägg här på bloggen. Nej, med detta inlägg vill jag helt enkelt passa på att tacka för musiken!

För så här är det (enligt mig). Jag tycker att Arvikas musikesteter genom åren har bidragit till så mycket musik genom sina gemensamma konserter, shower, enskilda examenskonserter och på senare år även nyskriven musik via olika strömningstjänster. Jag tycker att man gjort ett fint och härligt musikaliskt avtryck i Arvika. Främst bland Arvikas något yngre befolkning såklart men genom årens lopp även för hela orten. Och det är en lång rad av musikesteter som fortsätter att göra nya avtryck där de nu befinner sig. Det är fint. Någon arbetar nu internationellt, någon annan turnerar runt om i Sverige, en del spelar i band, andra sjunger i körer, några har själva blivit musikpedagoger och några har blivit egna företagare inom musik. Många har fortfarande musiken som en härlig hobby. För er som såg julkonserten senast vet vad många esteter det är som jag pratar om – och vilken härlig kraft det finns i musik. Det är smått fantastiskt vilka ringar det ger på det musikaliska havet. Tack alla musikesteter!

Ett särskilt tack måste också riktas till alla er lärare. Ni som genom åren på olika sätt delat med er av er kunskap, er passion och ert engagemang för alla elever på utbildningen. Den gärning som ni gjort kan inte mätas och definitivt inte nog poängteras när vi pratar om dessa esteters utveckling. Jag vågar inte räkna upp er alla utan väljer att bara nämna Elisabeth Buréus. Elisabeth får representera hela gänget. Elisabeth var den som på 90-talet drog igång utbildningen på Solberga och som fick kämpa ganska hårt för att etablera den. Så otroligt mycket slit. Men det finns så många fler lärare som gjort, stora som små, insatser för eleverna och för utbildningen – ni vet vilka ni är – ett stort och innerligt TACK till er alla! Solbergagymnasiet och Arvika kommun ska vara stolta över att ha ett så bra pedagoger!

Det brukar ju heta att ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Kanske blir det så i den här frågan. Men en dag som denna väljer jag att vara optimist. I mina drömmar och förhoppningar kommer Arvika kommun att återuppta sitt musikestetprogram lite längre fram. När det dels finns ett bättre underlag av sökanden men också när man inser att musik och kultur måste stimuleras för att finnas kvar – det är inget fenomen som är självklart. Det är inget självspelande piano. Man måste komma till den punkt när man inser att man måste satsa för att vinna. Men fram till dess, alla musikesteter, det har varit ett nöje. Jag vet att jag talar för många när jag säger: tack för musiken!

Sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

(Studentsångens text är skriven av Herman Sätherberg)

/David