I veckan kunde vi läsa en artikel i VF där man intervjuat Niklas Nord. Artikeln handlar om det minskande intresset för att spela i band. Föreningen Ställwerket, som Niklas är engagerad i, noterar en märkbar nedgång i intresset. Man har nu till och med svårt att fylla replokalerna. Samma sak på föreningen Blå Huset. Artikeln resonerar man dels om att det är många olika bidragande faktorer som sammantaget lett fram till detta. Läs gärna artikeln här, den är bra.

När jag flyttade till Arvika 1991 fanns förvisso inte föreningen Ställwerket. Men det gjorde Blå Huset. På Blå Huset samlades alla de musikintresserade som ville spela i band. Där fanns drivet. Där fanns samvaro. Där fanns de lokala idolerna. Jösses vad fräna jag tyckte många av dem var…

Själv hade jag inget band men jag började spela elbas på Kommunala Musikskolan för fantastiske pedagogen Nisse Liljedahl. Jag kan i ärlighetens namn inte säga att jag var någon jätteduktig elev men jag fick med mig såpass mycket därifrån att jag kunde spela på musiklektionerna i skolan och i banden ”The Dogs” och ”Maryland Cookies”. Vi hade, med båda banden, några spelningar och det var ju såklart kul. Men när jag smått nostalgiskt minns tillbaka så är det inte så mycket spelningarna som repen jag minns bäst. Det är de otaliga timmarna med testande av idéer och nötande av låtar. Det är skratten, misstagen, uppfinningsrikedomen, groovet… ja alltihop.

Jag tycker det var lärorikt på många plan. Att tillbringa mycket tid med andra människor gör något med en själv. Man både utvecklas som musikant men kanske mest som människa. Man insuper intryck från andra och man ger lite av sig själv. Och när man musicerar tillsammans händer det något med musiken som jag tror bara händer i en grupp. När musiken sitter växer den och blir… till något mer. Något som inte riktigt går att ta på men som ändå är högst verklig och närvarande. En slags känsla. Samma känsla som ett svettigt dansgolv, mitt i natten, en sensommarnatt, på festival kan ge… kanske. Jag saknar ibland det där gnetandet i replokalen…

De unga som idag växer upp med t.ex. IDOL tycker jag får en sjukt skev bild av den stenhårda bransch som musikbranschen är för den som vill bli känd. TV-formatet ger en ytterst ytlig bild. Det räcker inte med att kunna spela några ackord, programmera några schyssta loopar på sin dator, eller att sjunga vackert för att ta sig fram. För det finns det många som kan. Men bara ett fåtal slår igenom. Nej, jag tror det krävs mycket mer. Man pratar ju ofta om att det krävs 10.000 övningstimmar för att bli riktigt bra på något. Det är, upplysningsvis, cirka 5,5 timme varje dag. I fem år. För många (ja, kanske för de flesta) tror jag att replokalen borde vara den perfekta platsen för allt detta övande.

Jag hör ibland, ganska ofta faktiskt, människor som sörjer att Ritz ligger nere, att Jözzejassen, Annandagsrocken, Viksholmsfestivalen och Arvikafestivalentror är borta och att det inte händer så mycket i Arvika. Och det är helt sant, så tycker även jag även om jag inte kanske håller med om att det händer så lite – det är annat som händer nu. Men att få tillbaka dessa musikfester, eller liknande arrangemang, tror jag kräver att det finns en god grogrund av drivna band och musiker som vill något. Det är ju trots allt så dessa arrangemang fötts en gång i tiden.

Jag tror att bandkulturen på allvar behöver stärkas och uppmuntras i Arvika. Intresset behöver bli så stort att det åter blir kö till replokalerna och speltillfällena blir så attraktiva att man till slut gör gemensam sak och skapar… en festival? Eller ett musikens hus? Bara lirar ihop? Eller något helt annat… Jag tror att det behövs fler band. Fler som träffas, gnetar och lär sig av varandra i replokalerna. Vi behöver fler lokala idoler som nya generationer av musiker kan se upp till. Oavsett var man senare hamnar i livet. Länge leve replokalen!

/David

PS. På fredags kan du lyssna på R.I.O.T. på Wilmas. R.I.O.T. är ett Arvikaband som spelar hårdrockcovers. Det blir fränt! DS.