Central Show är ett välbekant inslag på vårarna i Arvika. Under några dagar visar elever från Centralskolan upp sig och vad de lärt sig under projektets gång. För så är det, showen är bara avslutningen på det arbete som under lång tid lagts ner på skolan. Det är avslutningen… eller kanske snarare starten på något nytt?
1992 var jag själv med i showen. Då satte vi upp den amerikanska musikalen ”Grease” på Arken (nuvarande Ritz). Det var en kul uppsättning i en spännande tid i mitt liv. Inte nog med att jag fick hålla på med musik, jag fick som nyinflyttad i Arvika även snabbt nya bekantskaper i och med projektet. Våra lärare, Eva och Jan, gjorde sitt för att vi skulle prestera. De hjälpte oss att repetera och pusha på de som behövde det. Vi gjorde av med rent löjliga mängder brylcreem. Efter vad jag minns var vår uppsättning helt ok. Men det var kanske inte det viktigaste. Vi lärde oss att samarbeta och i slutändan hade vi kul.
När jag nu i år åter stiftar bekantskap med Central Show på lite närmre håll blir jag glad. Konceptet av att vara en ”elevföreställning” har breddats kraftigt och är, förutom en föreställning, mycket mer än så. Det är ett slags elevhälsoarbete på flera olika plan. Jag vill hävda att det utvecklats till det bättre.
Skolan, lärarna och övrig personal runt projektet är naturligtvis en grundförutsättning för Central Show. De är engagerade i och runt eleverna och uppvisar ett slags allkonstnärsskap (om det ordet finns?) genom sin flexibilitet och sitt driv. De vill förvisso gärna tona ner sin egen betydelse men utan dem som katalysatorer är jag rätt säker på att det skulle bli mycket svårare att ro iland detta projekt. Men visst, eleverna gör det riktigt stora jobbet. Och alla får vara med.
Central show får sitt klimax på våren men arbetet har startar långt tidigare. På hösten arrangeras t.ex. möten om intresset hos eleverna och intresserade elever får ansöka om att delta i en styrelse som ska arbeta och leda arbetet vidare med showen. Skolan står för huvudparten av kostnaderna men eleverna spånar tema och olika sätt att finansiera delar av showen på. Slutligen så ska även programmet fastslås och repeteras in. Man vill ha en bredd; sång, musik, dans…? Ja egentligen vilken uttrycksform som helst. De som inte vill stå på scenen kan finnas med som t.ex. scenarbetare eller jobba med t-shirtförsäljningen. Och sen planera och bygga dekor… Det finns hur mycket som helst att göra för den som bara vill. Lärarna hjälper till med att boka lokal, ljud och ljus.
Och det är i allt detta förarbete som det riktigt fina verkligen sker. Det som alltihop handlar om. För någon elev är det helt självklart att delta i arbetet medan det för någon annan är en stor tröskel att ta sig över bara för att gå på informationsmötet och lyssna på styrelsen. Någon van elev kan både sjunga och spela instrument medan någon annan lär sig helt nya saker. Där och då. Någon vill sjunga men saknar ett band. Någon annan vill spela gitarr men behöver en trummis. Någon vill dansa men vågar inte själv. Någon vill bara vara med någonstans. Och det är en enorm kraft i det som sker samtidigt som listan på nummer till showen så sakteliga fylls på. Jag får vid mina två besök på Sveabiografen höra olika exempel på hur elever under året hjälpt varandra, stöttat när det gått lite trögt, vikt sin fritid för rep… givit och tagit. Kort sagt har de på så många sätt försökt göra varandra bättre. Lite som ett välsmort fotbollslag där spelarna ger sina lagkamrater de bästa förutsättningarna för att gemensamt leverera och vinna matchen.
Programmet i showen blir ju naturligtvis lite spretigt när allt får vara med. Även lite långt tycker någon i publiken. Alldeles för kort tycker någon annan. Det blir som det blir när man dels ska få in alla önskade kombinationer elever samtidigt som man ska matcha så många som möjligt av de på förhand önskade numren. Jag tycker dock att 28 nummer på 2×1 timme på temat ”rosa” faktiskt är helt ok. Inte alls så farligt långt och helt i klass med många andra stora produktioner. I den halvtimmeslånga pausen fick besökarna dessutom tillfälle att köpa fika på ungdomsgården vilket jag förstod på flera föräldrar var ett första besök i den miljön. Dubbelt positivt tänker jag – nu vet ni hur det ser ut där ungdomarna vistas!
Årets show i salongen på Sveabiografen får med beröm godkänt. Som besökare fick vi en liten inblick i elevernas projekt. Vi fick en kvälls härlig underhållning som kom direkt från hjärtat och med mycket energi (ni skulle bara höra vilka applåder och peppningar som sker backstage!). Tack! Eleverna själva har däremot fått en massa nya erfarenheter som de har nytta av resten av sina liv. Någon har funnit en ny hobby, någon har övervunnit en rädsla, någon har hittat en flickvän, någon har lärt sig att samarbeta och någon fick ett sammanhang att var med i. Och det är sannerligen inte dåligt alls.
På vägen hem går jag och letar i minnet efter en replik från Grease. Ni kanske minns danstävlingens ledare i filmen som säger något i stil med ”It doesn’t matter if you win or lose, it’s what you do with your dancin’ shoes.” Lite småfånig jämförelse kanske, men så är Central Show för mig. Det viktigaste är kanske inte det slutgiltiga resultatet i showen utan allt det arbete som eleverna gjort innan.
/David
PS. Förutom de över 80 eleverna som stått ut med min kamera och att jag varit i vägen bakom scenen vill jag rikta ett tack till Emma Buréus och Christer Gustafsson för goda samtal och svarat på en massa frågor från mig. DS
Arvika musik 
En kommentar Lägg till