Så var 20-årsfirande Arvika Hamnfest över för i år och jag sitter och går igenom bilder och anteckningar som jag gjort under helgen. Det blev rätt många bilder tagna och många intryck fördelat över de två festdagarna i hamnen. Lägg därtill många fina möten med olika människor denna hemvändarhelg – härligt!

Inför bröderna Olssons jubileum av hamnfesten hade man valt att göra om samt utökat området. Scen två (dvs Kaptenen) hade fått ny plats vilket medförde ett bättre scenområde för publiken men också därigenom gett mer plats till området för foodtrucks och bord till dessa. En bra förändring – den gillade jag! Man hade även skapat ett nytt serveringsområde till Kaptenen vilket också var bra. Ett större område medförde förvisso lite mer ”transporttid” mellan scenerna men det hade egentligen ingen större effekt förrän sent på kvällen då det blivit mycket publik på området. Men förändringen gjorde att det inte alls kändes trångt på området på samma sätt som tidigare år.

Trots det ganska ostadiga vädret strömmade folk till båda dagarna. Visst, det kom några droppar vid några tillfällen men det var ingen konsert som regnade bort. Vädret gör så mycket för humöret på både publik och artister. Vet inget om det slutgiltiga publikantalet men vädret verkar inte ha skrämt bort så många.

Först ut på fredagen var bandet KAJ. Bandet som bildades 2009 i Vörå i Österbotten och som tagit Sverige med storm. Deras medverkan i Mello och Eurovision Song Contest har gjort dom omåttligt populära och de drog också mycket publik till stora scenen i Arvika. Detta trots att de egentligen bara har en enda riktigt känd låt. Och den självinsikten hade de också själva. I första mellansnacket lät det ungefär så här: ”Nu ska vi spela en massa låtar som ingen har hört och så kör vi Bastu på slutet. Ok?” Och så blev det. Själv blir jag inte riktigt klok på KAJ. Är de en humorgrupp eller ett band? Eller både och? Ena stunden känns de som ett slipat gymnasiespex och andra stunden som riktigt bra musiker på konsert. Gymnasiespexet är stundtals mycket fyndigt och det märks att de har hållit på ett tag och vet var de har varandra. Musikaliskt sett är det till en början mest inspelad musik som de sjunger till. Men efter hand kommer det fram gitarr, bas och trummor till några av låtarna. Jag tycker deras framförande av Puccinis ”Nessum dorma” (ur operan Turandot) var den stora behållningen. Det är modigt att ge sig på ett av Pavarottis stora paradnummer.

”Nu ska vi spela en massa låtar som ingen har hört och så kör vi Bastu på slutet. Ok?”

KAJ på Arvika Hamnfest 2025

Efter KAJ tog Robin Winther över på scen två. De första låtarna har publiken inte riktigt kommit på plats. Dels kanske för att många dröjt sig kvar vid stora scenen men också kanske för att publiken inte riktigt tajmat det lite längre avståndet mellan scenerna. Men efter par låtar så ser det bättre ut på grusplanen framför scenen. Stockholmsbaserade Winther spelar en slags feel-good-rock-country som är ganska lätt att gilla. Jag tar några foton och går sedan och sätter mig på den nyskapade serveringen bakom scenens mixplats. Winthers musik är en perfekt bakgrundskuliss då jag samtalar med ett par bekanta. Riktigt mysig stämning.

När tonerna från sista countrylåten klingat ut är det åter dags för konsert på stora scenen. Det är dags för norsk pop signerat Dagny. På förhand kände jag inte till så mycket utan bara hört ett par av hennes hitar. Men jag blir glatt överraskad av det jag ser och hör. 35-åringen från Tromsö bokstavligen sprutar energi och glädje – det är riktigt härligt att se och höra. Det smittar av sig. Hon jobbar upp en fin kontakt med publiken som snabbt är med på noterna. Under en av låtarna befinner sig Dagny ute i publiken och sjunger tillsammans med dom. Fint. Vet inte om det var på grund av att Dagny avslutade sommarens turné i just Arvika eller om det var något annat men det kändes som om att hon och bandet gav allt. För min del hade hon kunnat få köra en bra stund till.

Norska Soppgirobygget tog över underhållningen efter Dagny. Denna duo är efter vad jag förstått otroligt populära och drog också mycket publik till konserten. Showen bygger dels på taktfasta beats men lika mycket på att de använder mycket effekter i form av rök och eld. Stundtals känns det som om effekterna är viktigare än musiken… Personligen begriper jag mig inte riktigt på storheten i denna genre, men jag är nog inte heller i dess primära målgrupp…

Några som är mer i min smak är Göteborgsbandet Hammerfall. Jag har förvisso aldrig lyssnat mycket på Hammerfall men de har liksom alltid funnits med mig. Bandet bildades 1993 och de har på den tiden hunnit med att göra 13 studioalbum. Låtar som ”Hearts on Fire” och ”Last Man Standing” är självklara i många spellistor. Spelningen de gör i Arvika är bra. Mycket energi och närvaro. Bandet vältrar runt publiken i både kända och mindre kända metallåtar. Man får vid ett par tillfällen till härlig allsång med publiken. Även Hammerfall använder sig av en hel del rök och eld men toppar det med fyrverkerier. Mycket effektfullt!

När Hammerfalls konsert är slut tittar jag snabbt in på scen tre och spelningen med Rock Circus. Det är en rejäl kontrast mellan deras sminkning och deras repertoar. Men de är bra och strax står jag och sjunger med i Robyns låt ”Dancing On My Own”. Men det är trångt och jag börjar bli lite sliten i kroppen så jag rör mig hemåt. Norska Ballinciaga på scen två fick klara sig utan mig. Väl utanför området är det förvisso mycket folk men inte den bedrövliga krigszon som det var förra året. Skönt!

Lördagens första konsert stod Maria Jane Smith för. Lagom till någon av de första låtarna bryter även solen igenom de regntunga molnen. Jag hade på förhand bara hört ett par låtar som framförts lite avskalat (tror det var i något morgon-tv-program). Och i ärlighetens namn var jag inte jätteimponerad av det. Men, det är skönt att då och då bli motbevisad. Det som levereras från scenen är mycket bättre än det jag hade förväntat mig få höra. Pop-soundet är bättre, tightare och bitvis lite ”råare”. Under spelningens gång tilltar antalet i publiken både framför scenen men också i de tre serveringarna i dess anslutning. Många trivs i solen framför scenen. Konserten innehåller en hel del nyskrivet material och i september släpper Maria Jane Smith sin fullängdsplatta – något som i alla fall jag ska lyssna på när det är dags.

På scen två tar Ida Lova över efter Maria Jane Smith. Den numera 21-åriga sångerskan har sin födelsedag just denna dag och även om det är ungt har hon hela sju år som aktiv sångerska. Bland annat har Ida Lova varit med i Mello 2023. Och även Ida Lovas publik är ung. Här återfinns många riktigt unga fans som kan alla hennes sångtexter. Själv känner jag mig rejält malplacerad. Dels på grund av min egen ålder men också att jag bara känner till hennes stora hit ”Svagare än jag”.

Någon som jag känner till betydligt bättre är Miriam Bryant som senare avlöser Ida Lova. Jag vet inte vilken gång i ordningen jag nu fick se Bryant men det är nog minst tredje. Miriam är i mina ögon ett säkert kort – en bokning som knappt kan gå fel. Superproffsig på att leverera musik, energi och närvaro. Det handlar förstås om massor av rutin men också om en hel del om sin musikaliska skolning innan dess. Miriam har även med sig ett mycket bra sjumannaband som förstärker hela upplevelsen. Det är slående hur mycket mer det ger än de artister som sjunger till inspelat material. Miriam Bryant levererar roliga mellansnack och många av sina hits och bygger därmed upp en härlig stämning i publiken. Timmen går alldeles för fort och när konserten tar slut är känslan ”redan?” Även om jämförelsen är lite sliten så är Miriam lite som ett fint vin – hon blir bättre med åren. Hon, precis om Dagny, hade gärna fått spela lite längre.

På scen två blev det sedan festivalnostalgi. Melody Club som var aktiva 2000-2014 återförenades 2025 för ett antal spelningar. Melody Club spelade två gånger i början av 2000-talet på Arvikafestivalen. Första gången på minsta scenen Lyran och andra gången på den största scenen Vintergatan. Även om det gjort fem album så är det ändå deras fösta (”Music Machine”) som är den jag har mest relation till. Där finns låtarna ” ,”Play Me In Stereo”, ”Electric” och genomslagshiten ”Palace Station” med. Låtar som också är med under kvällens spelning. Soundet är fortfarande detsamma och det är riktigt spänstigt trots ”åldern”. Kristofer Östergrens energi smittar av sig i den lite kyliga augustikvällen. Och har du nu missat deras återförening har du typ 13 tillfällen till detta år att välja på då de spelar hela hösten i olika delar av Sverige. Inte turnéavslut riktigt än alltså…

Några som däremot gjorde turnéavslutning i Arvika var hamnfestens stora dragplåster Europe. En av de stora positiva snackisarna inför hamnfesten. Europe började i slutet av våren sin turné i Brasilien och efter 30 spelningar rundar man av den på hamnplanen i Arvika. Bra att lyckas få till den bokningen (!!) Även om Europe redan hade hunnit göra två studioalbum är det först med deras tredje album, ”The Final Countdown”, som jag 1986 började lyssna på dom. Kanske var det så för många? Här finns, förutom monsterhiten ”The Final Countdown”, låtar som ”Rock The Night”, ”Cherokee” och naturligtvis alla tryckares ”Carrie” med. Ett otroligt bra album som i mitt tycke är deras allra bästa. Förvisso kommer en låt som ”Superstitous” på albumet efter (”Out Of This World”) men det albumet når inte riktigt upp till den tidigare. Hur som helst, sammantaget har Europe en rejäl katalog att hämta musik från då det blivit elva studioalbom sedan starten i Upplands Väsby 1979. Konserten i Arvika tycker jag har allt. Massor av bra musik och de är bitvis lite ”tyngre” än jag minns dom. Bandet är på bra humör och det känns som att de var riktigt spelsugna. Att de redan gjort 30-talet spelningar under sommaren märktes inte alls. Och även om jag inte kunde alla texterna på alla låtar så kände jag igen alla utom ett par. Europe strösslar verkligen med massor av sina ”örhängen”! Kraftig, stundtals tjusig, allsång blev det naturligtvis vid powerballaden ”Carrie”. Jag var nog inte ensam om att få flashbacks från ungdomens tryckare på högstadiediscon… Rök, eld, vindmaskin och fyrverkerier förgyllde Europes och hamnfesten! Och vilket fyrverkeri det bjöds på mot slutet – mäktigt! På min bucket-list kan jag nu bocka av att slutligen ha sett Europe live. Att det skulle ta så lång tid….

Efter Europes konsert var jag nöjd. Det var faktiskt en perfekt avslutning på årets jubilerande hamnfest. Och även om både Haaks och Anis Don Demina fortsatt skulle spela så började jag vandra hemåt med en riktigt go känsla i kroppen. Tack Andreas, Mattias, Fredrick och Arvid med flera för ett riktigt fint arrangemang, Tack Lena, Kent med flera för ett tryggt och proffsigt säkerhetsarbete vid scenerna. Och tack alla ni andra som jobbat på, med och runt hamnfesten – det här var ett riktigt bra år! Tack!

/David

Bilder från Arvika Hamnfest 2025: