Idag har det hunnit gå 13 år sedan jag startade bloggen. Redan 13… Vi har så att säga åter ”en tonåring i huset”! Och även om alla år med bloggen sannerligen inte varit likadana under denna period känns det ändå som om det gått fort. Jag menar pandemiåren trodde jag nästan helt skulle döda livespelningar och musikföretagande. Och även om det var extremt tuffa år för kulturlivet så är Arvika snart tillbaka på de höga fina nivåer konserttillfällen som innan pandemin. Det är imponerande faktiskt. Det finns en slags seg motståndskraft i kulturen i Arvika som jag verkligen gillar.

Jag har på sistone haft en tanke i huvudet som går ut på att det kanske är just livemusikens uppgift att erbjuda plåster för själen i vår kollektiva krislåda? Jag menar att om krisen eller kriget kommer ska vi ju ha vattendunkar, mat, bränsle med mera för att kunna klara oss själva i en vecka. I den krislådan tar vi hand om det fysiska. Det är bra. Men i vår krislåda behöver vi ju även musik – i alla fall i min. Om internet ligger nere och strömmen försvinner blir det svårt att använda strömningstjänster. Men musiken kan ju fortsatt ljuda från många instrument. Och om det kniper kan man spela CD-/vinylskivor med ett hjälp av ett kraftigare batteri eller elverk. Behovet av vad som behövs i den musikaliska ”lådan” kommer att visa sig (jag slänger inte mina fysiska skivor i alla fall). Och kanske är det till och med så att behovet av att få spela och lyssna på musik tillsammans kommer att öka om det blir kärvare i livet på annat sätt?

Ett av de första blogginläggen jag gjorde för 13 år sedan handlade om en konsert i stadsparken. Minns inte riktigt sammanhanget men jag kände då att det var viktigt och det var fint att det fanns en plats att mötas på där musiken stod i centrum. På samma sätt kände jag för ett par veckor sedan då det var ”Sommarkväll i stadsparken”. Artisterna och programmet var blandat som det ska vara. Till exempel två av kommunens fenomenala spelmän i form Mia Marine och Mats Berglund på scenen. Strax innan hade det varit yngre förmågor på scenen. Ja, det var uppfriskande att se och höra eleverna från Musikskolan i Arvika. Det finns återväxt bland de som vill spela tillsammans! Något som jag ivrigt hejar på så fort jag får möjlighet – det kan inte bli för mycket av ensemblespel! Och kanske är det just dessa unga musikanter som kommer erbjuda vår kulturella motståndskraft om världsläget ”skorpar till sig” ytterligare och även kommer drabba Jössehäringar? Vi får se.

Under tiden vi iaktar omvärldsläget bloggar jag vidare om musiklivet i Arvika. Tack för att just du läser! Jag önskar dig allt gott i sommarvärmen och lämnar dig med en fråga att fundera på i hängmattan: Vad kommer du att packa ner i din krislåda?

/David