Att få vara med när ett band firar jämnt är ren och skär lyx. När bandets musik dessutom är välkänd för mig och har funnits nära mig genom livet kan det inte bli annat än bra. Môra-Pers 30-årskalas på Ritz den 30 november blev den succé som jag och många med mig hoppats på och längtat efter.

För det är få band som fortfarande är aktiva som jag haft med mig jämt. Ännu färre är de som dessutom är ”lokala”. Men Môra-Per är ett av de få banden. Jag har funderat på när jag hörde dem första gången? Empty Bottles (som de hette först) hörde jag några gånger 1993-94 men ”nya” Môra-Per tror jag dröjer fram till sommaren 1995 innan jag hörde. Det kan kanske ha varit Hamnfestivalen (inte att förväxla med Arvika Hamnfest)? Minnet sviker mig lite. Men visst var det lite olika kultur- och musikframträdanden på dagen och så brukade Môra-Per avsluta de där hamnfestivalenkvällarna…? Jag har för mig det. Men bland de där åren så började det – sedan dess har Môra-Per alltid funnits med mig.

Det är inte bara jag som haft dem med sig länge. I publiken satt de som liksom jag kan nynna med i alla låtar. De som nog kan alla texter. Och de som hävdar att de sett alla spelningar som gjorts… (är det ens möjligt?). Men intresset för lördagens festkväll har varit högt sedan det annonserades att det skulle bli av. Biljetterna försvann på något dygn efter att de hade släppts. Man hade nog kunnat sälja ett par hundra till faktiskt om man haft någon vettig lokal för detta.

Kvällens konsert bjöd på musik från bandets alla studioalbum – i kronologisk ordning. Och då dessa är sju till antalet så blev det mycket härlig musik. Men inte bara musik utan en hel del anekdoter. Små nedslag i bandets och bandmedlemmarnas liv. Om Göteborg, om inspelningar i vardagsrum, om en hästolycka och om Hagfors… Det mesta av musiken var sådant som vi i publiken satt och väntade/längtade efter men Môra-Per bjöd även på en del låtar som de inte så ofta spelar live. Mycket kul tycker jag – tack!

”Skål mina vänner, det är fest nu inatt! Vi skålar för livet och för drömmarna vi haft.” (Môra-Per)

Kvällen till ära hade man förstärkt bandet med med ett antal musiker. Ane Gustavsson och Anneli Eriksson förstärkte stråket och bildade ihop med Lena Olsson och Maria Larsson en mycket tjusig stråkkvartett. Per Olsson, Adde Johansson, Fredrik Kaudern och Freddy Holm hoppade in på ett antal låtar. Daniel Nolgård var som alltid med och la sina finfina ackord på diverse klaviatur och accordion.

Två timmar är en alldeles för kort tid för att få med ALLT man skulle velat höra – det är låtskatten för stor för. Men Môra-Per gav denna kväll sannerligen en konsert som jag kommer ha med mig länge. De är dessutom en av de få band som med bara ett fåtal toner blixtsnabbt kan förflytta mig känslomässigt. När låtarna ”Amanda” och ”De som byggde landet” framförs är ögonen fuktiga hos undertecknad. Vid ”Tihola” blir det till att torka tårarna. Det är så vackert. Tårarna gör mig inget, jag har vant mig. Tror de dessutom gör mig gott.

Så, kära Môra-Per, grattis på 30-årsdagen! Hoppas vi får många anledningar att ses och fira åren som kommer. Tack för musiken så här långt!

/David