Det har gått en vecka sen årets upplaga av Arvika Hamnfest. Ett av årets allra största arrangemang i Arvika, ja i hela Värmland faktiskt. Jag har under veckan gått och grunnat över vad jag ska ska skriva? Det är å ena sidan ganska svårt då det liksom aldrig går att göra ett jättearrangemang rättvisa i alla dess delar. Å andra sidan är det lätt då det finns så många bra delar i helheten att skriva om. Men jag gör ett försök.

Fredagen startade i alla fall på allra bästa sätt med mycket sol, värme, gott humör och lokal musik. Children Of The Sün öppnade årets festival och även de var på bra humör. De har länge varit väldigt fint samspelade men de börjar även bli ruskigt proffsiga. Det kommer med rutinen. De hade lite otur när de mot slutet av konserten spelar sönder en baskagge och gitarristen Jacob Hellenrud fick på allvar öva sig i att ”torr-prata” i 6 – 7 minuter innan man kunde fortsätta igen. De spelade under konserten en hel del låtar som jag känner gott igen. Men Children Of The Sün kom även till hamnfesten med nyskriven musik i bagaget. Låten ”Sugar (Shape of a Gun)” gör sig bra live. Arvikabandet startade hamnfesten på allra bästa sätt – härligt! För min del hade de gärna kunnat fått spela längre.

Lars Winnerbäck har jag ju hört massor av musik med genom åren men har faktiskt aldrig sett en hel livekonsert med. Därför var det lite extra intressant att han i år gästade hamnfesten. Och det blev bra. Jag tyckte kanske att det var en lite seg start men efter tre-fyra låtar var både människorna på och framför scenen i högform. Festen hade börjat på allvar. Och med sin jätteproduktion gjorde han mig inte besviken. Och det vore väl tusan också om inte hans fem trailers med utrustning, 30 personer i det turnerande crewet, videoväggarna med mera inte skulle leverera. Och de där videoväggarna är faktiskt mycket snygga – man varvade effektivt livebilder med videomaterial. Mot slutet hade man video-backtracks med stråkkvintett och kör – mycket snyggt! Om jag tyckte starten var lite trevande så är slutet en tjusig kavalkad av många av hans örhängen. Och det är ju smått fantastiskt att man efter en fullmatad konsert ändå med vännerna kan stå och räkna upp ett 20-tal låtar som man saknade på konserten… vilken låtskatt han har ändå den gode Lars!

De två inledande konserterna var bra och humöret var på topp. De kommande konserterna var i mitt tycke inte alls lika bra. Och det handlade ju förmodligen mest om mina egna musikaliska preferenser. Tjuvjakt tar över efter Winnerbäck och musikaliskt är det ju knappt rättvist att jämföra. Och det kanske man inte ska göra heller… Winnerbäck har sin publik och Tjuvjakt sin – inte mycket som sammanstrålar där. Jag tog några foton men rörde mig sedan bort från konserten för att äta något.

Konserten med Kee Marcello var lite märklig tycker jag. På scenen stod en massa musiker som var för sig är bra men det kändes inte riktigt samspelt – det var en slags mashup av olika rockstilar. Och konserten lyfte heller inte riktigt förrän de mer kända Europe-låtarna dyker upp i låtlistan… Sist ut på fredagen för min del blev konserten med Adaam. Det blev dock inga vidare bilder. Han valde ju att själv stå i kulisserna och sjunga de tre första låtarna (det vill säga den tid då fotografer får vara i scendiket) med enbart sin DJ på scenen. Och från VIP-serveringen lyckades jag inte få till något vidare foto alls. Så bra fotograf är jag inte då både avståndet och trängseln var högst påtaglig. Adaam är efter vad jag förstått en exemplariskt trevlig person på och runt scenen – han får fina vitsord av de jag pratat med i efterhand. Men där och då valde jag att börja röra mig hemåt i sommarnatten. Utanför hamnfestområdet var fylleslaget i full gång. Det skulle bli en lång natt för de som i olika myndigheter och organisationer som skulle hantera alla dessa människor.

Lördagen inleddes av det norrländska country-rockbandet Bourbon Boys. Denna bokning hade jag sett mycket fram emot. Ett av de där banden som jag verkligen höjde ögonbrynen på när de presenterades av hamnfesten. Jag gillar bandet sedan tidigare och jag tror att många med mig tyckte det var en perfekt bokning att öppna dag två av hamnfesten. Bourbon Boys gjorde på Hamnfesten sin näst sista spelning på sin sommarturné. Om turnén hade varit påfrestande så visade det sig i alla fall inte det på scenen – det var en härlig leverans från start till mål. Tänk att man kan bli så glad av country! Precis som på fredagen var vädret bra och musiken var en skön uppladdning inför den kväll som skulle komma. Och när jag nu idag sitter och skriver dessa rader är jag faktiskt iklädd en nyinköpt BB-tisha!

Att det legendariska engelska rockbandet Status Quo över huvudtaget står i hamnen i Arvika och spelar en lördagskväll i augusti är en bedrift av de som planerat och ansvarat för bokning och arrangemang. Jag tror inte många förstår hur mycket arbete det är innan du som publik kan stå sjunga med i ”In The Army Now”, ”Whatever You Want” och alla de andra odödliga rocklåtarna. Jag bugar mig inför bedriften. Och med bara en kvarvarande originalmedlem så är det inte en självklarhet att de kommer åter till Sverige så många gånger till. Publiken njöt när Status Quo levererade hit efter hit i sin shufflerock-stil på hamnplanen. De vältrade runt publiken i hitar från deras drygt 30 studioalbum. Jag kom på mig själv med att antingen sjunga eller nynna med i princip alla låtar på konserten. Det är ganska få band man upplever det med…

När norska Roc Boys sedan gick på sin scen efter Status Quo kunde kontrasten knappt ha varit större. Vad publiken ser i detta band är jag lite kluven till. Musiken är ju ösig så att den gick hem är ju inte svårt att begripa. Bandets drogglorifiering är ju däremot ett mysterium att det säljer… Trycket från publiken är högt, till och med så högt att man redan innan konserten måste be alla yngre deltagare i publiken att ta sig längre bak samt att alla i publiken behöver ta ett par steg bakåt innan konserten kunde ta sin början. Scenvakter, ordningsvakter och sjukvårdspersonal gör sedan ett mycket bra jobb att genomföra konserten. De syntes inte så mycket i konserten men de jobbar hårt runt publiken för att det skulle funka.

Precis som fredagens konsert med Winnerbäck var det en härlig stämning när det blev Veronica Maggios tur att spela. Maggio uppfyller i mina ögon precis allt. Hon är bra och bandet är bra. Hitlåtarna från sin 20-åriga karriär avlöser varandra. Den stora publiken sjöng med, de som kunde dansar och alla ler. Hela hamnen log medan solen gick ner över området. Maggio hade, precis som Winnerbäck kvällen innan, publiken i sin hand. Och publiken älskade det. Det gjorde jag med trots trängseln som nu blivit helt uppenbar. Det kändes verkligen som om området runt scenen någonstans här hade nått sitt max. Publiken stod som packade sillar hela vägen upp mot öltälten. Vid en av de sista låtarna bestämde jag mig för att gå hemåt. Nause fick ursäkta. Jag skulle trots allt upp tidigt och packa min egen bil full i ljudutrustning – det skulle bli ljuduppdrag ihop med Värmlänningarne. Jag behövde vara alert.

Promenaden hem både fascinerade men framförallt förvånade mig. Den gemytliga stämning som Veronica Maggio och hamnfesten stod för inne på festivalområdet är som förbytt utanför. Det var precis som föregående kväll med mycket fylla men omfattningen denna kväll upplevde jag som mycket större. Dessutom verkade det som om mellansveriges samtliga rullande diskotek hade ställt upp sig i hamnen, vid ANC, på bulltorget och vid Palmvikenparkeringen. Det var ett slags kaos jag sällan skådat – och då har jag ändå sett en hel del på och runt arrangemang de senaste dryga 30 åren som jag hållit på. Alla bilar verkade ha som ambition att spela starkast. Flest decibel vinner… Ingen verkade däremot lyssna på denna slakt av musik. Man hade fullt upp med att skrika, spy och dricka ännu mer… alltså, seriöst, kan vi inte bättre än så här? Nej, det var inte trevligt utanför området… ”slagfältet” gjorde verkligen skäl för namnet. Jag ökade takten och kryssade mig igenom havet av vrålande bilar och tog mig hemåt.

Lyckligtvis är det inte krigszonen utanför området som ger de bestående minnena från årets hamnfest. Nej, det är känslan av att ha varit på ett riktigt lyckat arrangemang. Hamnfesten sålde dessutom slut hörde jag, med nytt publikrekord på 20.000. Det är också känslan från spelningarna med Maggio, Winnerbäck, Bourbon Boys och Children Of The Sün levererade. De var bra och de höll igång publiken på olika sätt. Fyra, i mitt tycke, riktigt bra bokningar! 2024 summerar jag som ett mycket lyckat hamnfestår. Längst ner på sidan kan du ser fler foton från årets hamnfest.

Slutligen vill jag passa på att tacka bröderna Olsson med personal, Fredrick Berntsson, teknikerna, frivilligorganisationer och alla andra som gjort hamnfesten till den fest den blev. En stor fest i lilla Arvika. Sträck på er! Tack!

/David