2023 års hamnfest är över. Artisterna har åkt vidare till nya scener och publiken har tagit sig hem igen. Kvar i hamnen är de som städar, alla tältbyggare och maskinförare och alla andra hjältar som i bakgrunden får detta jättearrangemang att flyta så att vi andra kan få njuta.

Det här året är det första året för mig då jag inte bevakat hela festen från start till mål. Så detta inlägg får ses som en bevakning av fredagen. Däremot är det mitt andra försök att få ner det i skrift. Mitt första utkast “försvann” i mitt bloggverktyg strax innan jag skulle korrekturläsa… ibland är tekniken inte på ens sida. Så, håll en tumme, för nu gör jag ett nytt försök att skriva.

Det här året går det ju inte att komma runt vädret vi har här. Vädret är en faktor som styr mycket på en festival även om det i och för sig inte är den enda rådande faktorn. Ett väl planerat arrangemang fungerar ändå, även om det regnar eller för den delen är utsatt för värmebölja. Det dåliga vädret tar förstås udden av biljettförsäljningen och gissningsvis blir hemmafesterna betydligt längre än de initialt planerats för. Men ändå. Det är där… vädret. Och påtagligt detta år. Men Arvika hamnfest och dess publik klarar faktiskt en hel del regn tack vare Olssons bryggas lokaliteter under tak samt de två stora tälten (öltältet och VIP-tältet) på festområdet. Om du är över 18 år vill säga. Annars är man faktiskt förvisad till den öppna himlen.

Hamnfesten hade på förhand aviserat att publiken skulle vara ute i god tid då man i år mer noggrant skulle visitera både publik och väskor i entréerna. Så jag var på fredagseftermiddagen i god tid. Och jag måste säga att det gick tokigt smidigt. Någon större väntetid upplevde inte jag. Så, väl inne på området, var jag i god tid för årets första akt Hooja. Jag var välklädd i både regnställ och vandringskängor – inte skulle något regnoväder få påverka mig.

För regnade det gjorde det sannerligen då Gällivares stoltheter Hooja äntrade scenen. Jag var inte den enda som klätt upp mig i regnställ – publiken var ett färgglatt hav av galonprydda människor i alla åldrar. Människor som till en början är lite stela men som Hooja sakta men säkert värmer upp. En smått genialisk bokning med tanke på vädret. Tror inte att någon av årets andra artister hade fått ut de tusentals Arvikabor till hamnen som nu stod där. Regnet tilltog och jag hade initialt fullt sjå att inte få kameran dränkt – tack och lov har scenen ett tak som även skyddar lite utanför scenens kant. Några foton blev det ändå till slut.

Hoojas popularitet är lite svår att begripa sig på. Å ena sidan tycker jag det låter som epadunk (även om de själva inte verkar vilja bli förknippade med den genren) och dess ganska straightforward basdunk går förmodligen hem på alla möjliga dansgolv. Runt om i stugorna också. Man behöver inte tänka utan det är medryckande i sig självt. Å andra sidan har man i konceptet Hooja lagt sig till med alla stereotyper om Norrland man bara kan tänka sig. Nästan till den grad att det blir lite fånigt. Pälsmössor, motorsåg, jakttorn, fleecetröja, tält… och mitt uppe i allt det där kommer det in en radiostyrd älg på scenen! Jag vet inte vad det är som tilltalar oss egentligen, kanske är det en slags upp-popad glesbygdsromantik? Eller är det så här vi gärna ser att en “riktig man” ska vara? Eller är det jag som har fel – är det faktiskt det här som behövs för att på allvar ta sig igenom bruset år 2023 i Sverige? Det där tänker naturligtvis inte de tusentals i publiken framför stora scenen på. De har fullt upp med att i sina regnställ dansa, hoppa och sjunga om ”Banan Melon Kiwi & Citron”. Jag kan inte låta bli att le – det här är på många sätt en riktigt kul bokning.

Epadunk eller inte. Konserten med Hooja på stora scenen tar slut och Emil Assergård tar över på scen två. Emil bjuder med sin country-dansbands-inspirerade rock publiken på så mycket energi som det går. Jag tycker dock regnet motarbetar bandet och trots att de sjunger på svenska så lyckas man inte attrahera den stora publik som nyss varit på Hoojas konsert. Publiken är kanske inte “som bortblåst” men Emil får underhålla ett betydligt mindre antal. Jag tar även här några bilder men jag inser att jag måste få kameran torr så jag inte pajar den. Emil får ursäkta men mer än tre låtar blir det inte. Mot tälten och en handduk! 

Tack och lov så avtar dagens regn och när Miss Li ska äntra scenen är det uppehåll och man anar att det kan bli en fin kväll om vädret fortsätter “sköta sig”. Och vädret håller sig bra och kanske är det det goda humör som Miss Li har som smittat av sig. Jag vill tro det. Det blir i alla fall en härlig konsert där Linda, Miss Li, Karlsson vältrar runt publiken i sin katalog av hitlåtar. Miss Li är full av energi och äger från första stund scenen och stundtals även scendiket. Musiken är tight och bra. Mellansnacken är bra, stundtals peppande till många tjejer längst fram. Och hörru Linda – sluta aldrig med blås på konserterna. Det låter riktigt bra och adderar verkligen värde till poplåtarna! Precis som Hooja tidigare på kvällen så lyckas även Miss Li få en fin stämning i publiken. Mycket allsång!

Under kvällen har jag även hunnit med att titta till Götz Kalas och Rock Circus. Götz Kalas känns som en institution på Olssons brygga vid det här laget. Ikväll (onsdag 9/8) gör de förresten årets sista livequiz på bryggan. Lena och Peter är riktiga arbetsmyror och proffs på att få upp stämningen på scen fyra – och det gör de även denna kväll. Coverbandet Rock Circus gör även de ett bra jobb på scen tre. Man skulle, bandnamn och smink till trots, ledas att tro att Rock Circus är ett rockband. Det är de kanske i viss mån, men under den tid jag lyssnar på bandet är det dock olika poplåtar som gäller. Men det svänger. Men området inne på Olssons brygga är för trångt för min smak och trots att banden är bra letar jag mig ganska fort därifrån. Efter 23.00 kan man knappt röra sig där inne. Det är lite synd men oundvikligt som det är byggt idag.

Om fenomenet Hooja för mig är svår att fullt ut begripa så är Lov1 definitivt inte “min kopp av te” så att säga. Jag fattar att det är en generationsfråga. Så jag låter det få vara det och överlåter till andra att bevaka Lov1 och dess pyro- och kolsyreshow på scen två. Själv styr jag istället mina steg mot matförsäljarna. Området bjuder på langos, burgare, kebab med mera… 

Lagom till att kvällens hamburgare avnjutits tillsammans med brorsan så är det dags för Johnossi att spela på stora scenen. Gruppen som bildades 2004 i Stockholm har sedan dess utvecklats till att bli ett av Sveriges allra bästa liveband. Johnossi, som är en duo, består av John Engelbert på sång och gitarr och Oskar ”Ossi” Bonde på trummor/slagverk. Med sig denna kväll har de även en mycket kompetent keyboardist. Johnossi har över åren utvecklat en härlig kemi mellan trummor, gitarr och sång. Energin från instrumenten är påtaglig och rösten… ja, det är nog en av de bästa rockrösterna vi har här i landet. Vet inte hur många gånger de spelat i Arvika genom åren. Men för min del kunde de få spela varje år. Konserten går alldeles för fort och strax är den över.

Nynnandes på tonerna av Johnossis “Man Must Dance” börjar jag promenera hemåt. De festglada inne på området och för de som sitter i de rullande diskoteken utanför hamnfesten kommer festen att fortgå i många timmar till. Och trots kvällens kämpiga start med vädret blev hamnfesten för min del till slut väldigt bra. En härlig och rolig kväll på många sätt. Det här har de gjort bra i år igen. Andreas, Mattias, Fredrick, Arvid, scenvakterna, ljud- och ljusteknikerna och alla andra som gör hamnfesten möjlig. Tack för i år!

/David