Jag har gått och skruvat lite på det här inlägget några dagar. Främst har jag velat invänta reaktioner från besökare men också gå igenom det bildmaterial jag fått ihop. Jag tror att det faktum att det inte arrangerats någon hamnfest i Arvika sedan 2019 nog hade börjat sätta sina spår i Arvikapubliken. Det har nog funnits en ”saknad” och ett uppdämt behov av fest, möten och musik! Nu är det ju inte så att det inte arrangerats konserter i Arvika de senaste två åren. Nej, i den här stan blir det sällan tyst… Men folkfesten har inte infunnit sig på det sätt som jag tror att många har längtat efter. För många Arvikabor är ju trots allt hamnfesten höjdpunkten på sommaren. Vissa planerar semestern på ett sådant sätt att hamnfesten maximalt ska passa in. Därför är det kanske inte så konstigt att man nu nästan gick ”man ur huse” för att roa sig i hamnen. Och detta trots att vädret till stora delar i år inte alls var särskilt samarbetsvilligt. Nej, faktum är att torsdagens och fredagens väder präglades av en hel del regn. Det blev stundtals väldigt blött. På både in- och utsida.

”Tur att man inte är gjord av papper” är ett talesätt vi använder här hemma när det regnar på oss lite grann. Det stämmer förvisso även när det regnar mycket. Och klär man sig för dåligt väder så funkar det även att lyssna på konserter i regn. Men det var nog inte så många fler än jag som kom till hamnfestens område i vandringskängor till torsdagens konserter… men jag var torr om fötterna! Däremot har mitt fotande blivit lite lidande då jag stundtals inte ens velat ta fram kameran i blötan. En del foton har också blivit ”förstörda” av regndroppar på linsen och så vidare. Några ”räddningsbilder” fick jag tack och lov till med mobiltelefonen. Ja ja, ni får ta det som det är. Det går hur som helst inte att göra om det nu.

Några av artisterna fick slita lite extra med att hålla igång sin show då det för dessa blev blött och kylslaget. Något jag tycker att de allra flesta artister gjorde mycket bra. Att det var dåligt väder på en del konserter visade sig förvisso en del på numerären av publiken. Däremot inte på publikens humör. Det är alltid svårt att jämföra år så man ska kanske inte ge sig på det, men jag tycker nog över lag att årets hamnfestpublik varit väldigt glad och positiv. En eloge för det!

Torsdagens behållning för egen del var spelningarna med oldtimern och superproffset Magnus Uggla och uppkomlingen Myra Granberg. Uggla, som med sin otroliga rutin, underhåller publiken från första till sista minut. Han river till exempel ner ett jättejubel när han med spelad ledsamhet i mellansnacket förkunnar att han tyvärr ”bara kommer spela gamla låtar”. Bara hits alltså – publiken jublar sitt bifall. Och faktum är att sånär som på en låt så känner jag igen allt han spelar. Inte för att jag är något Uggla-fan men det har liksom inte gått att ducka för hans låtkatalog genom åren. Myra Granberg hade jag däremot inte hört lika mycket av på förhand. Men hon känns helt självklar där hon stod på scenen. Hon tar plats och hon får upp tempot i publiken. Torsdagskvällen blev lite kortare för egen del då jag skulle upp och jobba tidigt fredag morgon. Men med musiken i ryggen gick jag nöjd från festområdet. En bra kväll.

Fredagens första spelning var Arvikas egna Children Of The Sün. Och precis som sig bör var det fint väder när solens barn äntrade scenen. Bandet kom till hemnfesten med nytt starkt album i ryggen. Ett album där bandet musikaliskt växt några centimeter. Man spelade förvisso från största scenen men fick hålla till godo med att ”bara” använda den främre delen av scenen (den bakre var riggad och förberedd för The Arks spelning). Detta gjorde faktiskt inget då det kändes aningen mer intimt. Och de är bra. Riktigt bra faktiskt. Det är ingen slump att de får bra recensioner och goda omdömen från både förståsigpåare och publik. Det enda jag lite saknade var mer lite volym på bandens solon. Men men… Denna konsert hade de även med sig en gästartist – Freja Apelkvist på cello. Det var ett snyggt tillägg i ljudbilden. Det är slående, bra musik kan man alltid addera stråkar till. Lagom till låten ”Roots” mörknade himlen (snudd på symboliskt) och sedan var fredagens regnoväder ett faktum.

Att The Ark nog är ett av Sveriges bästa entertainers visste jag nog egentligen. Har ju sett dem en gång tidigare. Dessa fullblodsproffs vältrar runt Arvikapubliken i sina glamrockshits som man inte får nog av att sjunga med i. Och för de som inte kunde sångtexterna fanns det gott om detaljer att titta på. Scenkläder, videoväggar, ljus… The Ark kom till Arvika med en fullproppad fullängdstrailer med utrustning. Något som knappt några andra svenska band turnerar runt med. Imponerande. Och ja, de är bra denna gång med. Det är så sjukt snyggt, samspelat och välljudande. Med Arvikaögon är det ju också himla roligt att höra Ola Salo hylla Arvikabandet Children Of The Sün. Det värmer en jössehärings hjärta i ösregnet. Ösregnet ja, det märks knappt under denna konsert. Det finns där men The Ark värmer publiken. De hade i mitt tycke kunnat få spela resten av kvällen, natten och en bra bit in på lördag morgon… Efter deras spelning blir det dock en Langos och sedan hemgång.

Lördagen inleds för min del i scendiket, fotandes på bandet Smith & Thell. Under de tre första låtarna försöker jag få till lite foton i det bländande solskenet. De har växt musikaliskt sedan sist jag hörde dom spela live. De har fler bra låtar och de är än mer samspelade. Det är faktiskt en perfekt eftermiddags/förkvällsspelning – en sådan där kväll som man vill konservera och ta fram och tänka på i november när det tre plusgrader och duggregn i 45 graders vinkel… Resterande konsert avnjuts med en öl på serveringen ihop med mina bröder. Härliga tider. Tove Styrke tar över ansvaret för underhållningen efter Smith & Thell. Tove Styrke är lite av en doldis (i alla fall för mig). Jag har ju hört enstaka låtar på radio och Spotify och så men aldrig sett henne live. Hon gör det riktigt bra. Tokigt proffsig. En artist som där och då växte i mina ögon. Kul! Men det var många Arvikabor som missade henne. Den stora massan dyker nämligen in efter henne. Där missade ni något bra!

Thomas Stenström trivs i Arvika och jag kan i skrivande stund faktiskt inte komma på hur många gånger det har blivit turnéstopp här. Han känns väldigt hemtam och självklar trots sin breda härliga Uddevalladialekt. Och som det proffs han är tar han givetvis hand om sin publik i Arvika. Det blir 90 minuter hits med med hög energi och allsång. Thomas med musiker gör en i mitt tycke mycket bra konsert. För min del kunde han gärna fått en stund till på scenen. Men så blev det inte utan ”Bolaget” tar över stafettpinnen och därifrån blev det inga vidare bilder. Jag ville definitivt inte vara i vägen för säkerhetspersonalen i deras arbete. Bandets musik, eller kanske dess publik, är för intensiv för denna scen. Jag känner det. Och för att få ha kameran i behåll fick den vackert vara kvar i väskan. Nej, istället inväntar jag The Sounds. Och det blir några låtar med dom i mörkret innan ryggslutet definitivt ger sig till känna. Börjar jag bli gammal? Hua, vilken tanke… Det är hur som helst dags att börja gå hemåt. Och precis som de två tidigare kvällarna blir det hemgång med musik spelandes från området. Och förutom ryggen så har jag en bra känsla i kroppen. Hamnfesten är tillbaka i Arvika med besked.

Men det här arrangemanget har sannerligen inte gjort sig självt. Bröderna Olsson har tillsammans med sin personal, Fredrick Berntsson, Arvid Blix, säkerhetspersonalen, tekniker, föreningar och frivilligorganisationer med flera lagt ner mycket arbete skapat ett lyckat koncept. Visst finns det saker att fila vidare på men den här upplagan var bra! Tack ska ni ha! Jag hoppas vi ses igen 2023.

/David