”Roots”, så heter senaste skivan från Arvikabandet Children Of The Sün. Det är bandets andra studioalbum och det är en stark uppföljare till finfina debutalbumet ”Flowers” från 2019. Och det säger en hel del tycker jag. Förra skivan sålde ju slut och det var en hel massa inplanerat för bandet. Men sen kom ju pandemieländet som bekant i vägen och av mycket inplanerat skoj blev det knappt nåt.
Och om jag förstått det rätt är hela nya skivan skriven och inspelad i det vaccum som pandemin inneburit för medlemmarna. Man har också valt att tillbringa en del tid tillsammans för att fortsatt hänga ihop som band. Smart. Jag tycker inte att resultatet är en ”pandemi”-platta även om den här och var med rätta andas en del melankoli. Nej, det här är en 13 låtar stark rockplatta från ett härligt gäng som i en stökig tid fortsatt vill sprida solsken till oss här i Arvika.
Och om nu Flowers var avstampet på deras musikaliska resa så är Roots ett fint sätt att lyfta fram det musikaliska arv som man vill förvalta – kärleken till 60- och 70-talens rockmusik. På trummor, bas, gitarr, orgel och sång – vad kan gå fel!? Men samtidigt som man på ett förtjänstfullt sätt gör just det finns det även en del drag av modernare rockmusik och även i det än mer popiga. Kanske är det en medveten flirt med den bredare allmänheten? Kanske bara blev det så? Oavsett avsikt så funkar det.
Men tro nu inte att bara därför att jag skrev att det finns drag av pop att du inte längre känner igen Children Of The Süns dansanta och rättframma rock. Nej, i låtar som exempelvis ”Gaslighting” och ”Thunder” blir det åka av. Hög igenkänningsfaktor. Och bandet lyckas med något som inte alla behärskar – att kombinera ett i vissa stycken stökigt komp med klara körpartier. Ett i mitt tycke riktigt skönt sound! Och soundet på första plattan var bra så känns det på Roots mer genomarbetat. Kanske har man ”bara” haft mer tid? Kanske har man mognat lite mer som band?
”I will send You a thousand kisses, keep You close to me.”
”Eden” av Children Of The Sün
Vid tredje genomlyssningen kan jag glatt konstatera att bandet kommer ligga högt upp i mina spellistor en tid framöver. Är det något som jag lite saknar på denna platta så är det mer av Jacob Hellenruds härliga elgitarrsolon. Det kommer förvisso fint fram i exempelvis låten ”The Soul”… men men… mycket vill ha mer. Och trots att jag kanske som helhet brinner mest för de rockigaste låtarna på skivan så fastnar ändå, mitt smått blödiga, hjärta för låtarna ”Blood Boils Hot” och ”Eden”. De sticker ut och berör mig. Tack Children Of The Sün, det här var en platta jag behövde! Ser fram emot att höra er live igen!
/David
Arvika musik 