Arvika Hamnfest har mer än väl etablerat sig som en av de stora festhelgerna i Arvika. Ja, i Värmland. Efter 15 års arrangerande är det numera synonymt att i starten av augusti blir det en tredagars fest i hamnen. Ungefär lika säkert som att det varje år blir midsommar och Mârten. Med denna status kommer också ett enormt förtroende och ansvar för arrangören att leva upp till – ett förtroende som på olika sätt ska vårdas. Något jag tycker att man lyckats med i år. I detta inlägg ska jag i ord och bild försöka summera årets hamnfest. Längst ner finner du fler bilder från helgen.
En av komponenterna styr man ju inte över och det är vädret. Det blir det väder det blir. Men årets upplaga klarade av även detta. Det var faktiskt så att vädret var ”så bra” att det var riktigt skönt när solen då och då gick i moln och gav lite svalka. Bättre än så kan det ju nästan inte bli – eller hur? Hade det däremot blivit dåligt väder så slås jag av vad få tak det finns på området att tillgå för publiken. Även om det enorma serveringstältet finns centralt placerat på området så sväljer det ju bara en liten del av publiken vid regn. Å andra sidan så kanske inte så många hade dykt upp på området om det ösregnat… knivig balansgång och inte helt lätt för arrangören att åtgärda. Men i år var vädret ju som sagt bra och cirka 25.000 besökare (!!) valde att ta sig ner till Arvikas hamn under tre dagar. Kul!
En sak som jag tror att man måste arbeta mer med är entrén. Jag vet att arrangören inte tänker tumma på visiteringen av personer och väskor. Den delen tycker jag är bra och jag hoppas man fortsätter med detta arbete. Men jag tänker att man samtidigt måste arbeta mer dynamiskt med flödet av publik beroende på hur det ser ut. Att bara två fållor in på området och 100 meter kö utanför på en lördag när klockan är 18:30 är inte ok. Vid den tidpunkten får man nog faktiskt ha fyra fållor in på området och senare banta ner det till två fållor när kön åter är kortare. Köer skapar bara irritation. Med det sagt kan man ju också påpeka att publiken i ärlighetens namn också komma till området i lite bättre tid förstås. Inte 15 minuter innan spelning… Det är ett dubbelt ansvar det där. Ansvar var det fler som fler hjälptes åt att ta under årets hamnfest. Insatser från Polis, vakter, Fritidsgården, Svenska kyrkan, Tjejjouren Miriam, Kvinnojouren, Socialtjänsten med flera kan inte nog värderas. Tack alla!
Årets lineup av artister bjöd på bredd. Pop-, rock- och dansmusik från internationella och svenska musiker. Även en schysst blandning av nationella och lokala musiker. Visst, en del man pratar med vill ju förstås ha något mer. Jag tror personligen att man kanske hade vunnit på att ha ytterligare någon artist som riktat sig mot den något äldre publiken. Jag har även hört röster som önskat sig fler lokala och/eller fler kvinnliga musiker. Men jag vet att det är ett svårt jobb att boka – det är inte bara ”att välja och vraka” eller att ”trycka på en knapp” så finns vilken artist som helst att tillgå. Nej, de olika åren har olika förutsättningar. Med det i bakhuvudet tycker jag absolut att hamnfesten får ett godkänt betyg. Visst tenderar alla festivaler att bli många snubbar med gitarr… men faktum är att jag tycker nog ändå att de mest bestående intrycken från årets hamnfest är Veronica Maggio, Miriam Bryant och Molly Sandéns konserter.
De tre lokala artisterna gjorde mycket bra ifrån sig – alla på sitt sätt. By Lightning var först ut av de dem och det märktes direkt att de var rejält spelsugna. Energi och humör var på topp och det blev en bra och rolig konsert också. Många hade nog bara hört de två singlarna som finns på Spotify, nu fick de höra mer. Efter vad jag förstod spelades det en del nytt material. Alex Haglund gjorde ett bra jobb med publiken mellan låtarna. Kul och bra spelning! Nephila stod för hamnfestens andra lokala spelning. Jag har hört dem 3-4 gånger nu och bandet växer rejält för varje spelning. Det här är tung, tight rockmusik. Stämsång, orgel och gitarrer… Jag gillar verkligen vad jag hör. Att de dessutom tar tillfället i akt att i mellansnack ta ställning mot psykisk ohälsa gör att de ytterligare växer – det är fint och det är viktigt. Har ni missat Nephila så får ni en ny chans redan på helgens MS-gala på Olssons brygga. Sist av de lokala representanterna var Fred White. Han spelade allra sist och tog över scenen från Swedish Tiger Sound. Med sin tunga techno tog han alla danssugna i mål på scen tre och stängde därmed också hamnfestens program för i år. På förhand pratade vi om det faktum att han skulle spela för första gången i detta sammanhang. Tidigare hade det inte känts rätt men att tiden nu var mogen. Och jag tror att publiken gillade det de fick höra. Det gjorde i alla fall jag.
Övriga artister då? Jodå, jag skulle säga att det var stabil leverans från dem alla. Eller ja, alla som jag hörde vill säga (jag missade tyvärr både DJ Krull och Sharks). Molly Sandén, Miriam Bryant och Veronica Maggios konserter var publikmässigt stora. Lägg därtill bra musiker, snygga produktioner och mängder av hitar – det var ofta allsång på dessa konserter. Både Miriam Bryant och Veronica Maggio visste jag på förhand var bra live. Molly Sandén har jag tidigare haft lite svårt för och heller inte sett live. Men hörni, jag tycker det är lite skönt att bli överbevisad. Att få en åsikt eller fördom pulveriserad. Molly Sandén överraskar på mig och hon bjuder på en riktigt ösig konsert. Att hon dessutom ger sig ut i publiken för en riktig flirt med fansen är kul. Och som jag nämnde tidigare, även om alla artister var bra på sitt sätt, så är det dessa tre som står för de bestående intrycken.
Stabila leveranser stod även D-A-D, Fricky, Hov1, Hank Von Hell, Albin Lee Meldau, Smith & Thell och Petter för. Den sistnämnde var bra riktigt bra humör. Petter och vapendragaren Eye N’ I vältrade runt publiken i hits och hamnplanen blev stundtals ett enda stort dansgolv. Petter verkade dessutom genuint glad av att vara ute och spela och att han upptäcker att nya fans kommer till hans spelningar. På Smith & Thells konsert var det tydligt att de verkligen gillade att vara ute och spela – att ”skina ikapp med solen” var här ingen underdrift. Jag tycker också de bevisade att de är större än bara en enda hitlåt. Bra eftermiddagsbokning! Hank Von Hell verkade också vara mycket taggad och hans humör var det verkligen inget fel på – gjorde nog sin bästa konsert här i Arvika sedan han uppträdde med Turbonegro på Arvikafestivalen. Som kuriosa kan nämnas att Hank Von Hell tidigare samma kväll även gjorde en överraskningsspelning på Wilmas för sina fans – det är stort! D-A-D stod för årets flabb när sångaren för sjuttiotolfte gången i mellansnacket skriker ”Förstår ni vad jag säger?” efter varje gång han ville ha något sagt. Komiskt och lite tröttsamt… Årets arbetsmyror, förutom all personal och alla funktionärer såklart, måste nog ändå Götz Kalas utses till. De kör tre kvällar på raken på scen fyra. Alltid lika glada! Genomgående verkar alla artister att vara glada och nöjda över att spela på Arvika Hamnfest. Det är ett bra kvitto för arrangören!
Att en hamnfest ska bli lyckad eller till och med succé kräver att en massa komponenter sammanfaller på bästa möjliga sätt. Artister, marknadsföring, väder, område och en massa annat. Årets hamnfest är inget undantag. Jag tycker inte att årets hamnfest sticker ut riktigt åt något håll. Men det är ett bra arrangemang och kurvan är fortsatt uppåt. Ska jag försöka mig på en slags betygsättning så får årets upplaga som helhet lite drygt 3,5 av 5. Det är mycket väl genomfört. Det finns förvisso några småsaker att skruva på till nästa år och lyckas de med det så blir det nog succé. Med det sagt vill jag avslutningsvis tacka arrangörerna – keep up the good work!
/David
Arvika musik 
En kommentar Lägg till