Årets hamnfest är över. Tre dagar av musik och fest. 27000 besökare tog del av 20-talet bokningar med säkert 150 uppträdande artister. Allt under en härlig sommarsol. Upplägget kunde knappast bli bättre faktisk. Jag ska i detta inlägg försöka mig på att summera årets hamnfest. Dels i ord men också via några av de bilder som jag tog.
Torsdag
I år kom vi ner till området ganska lagom till att Fredrick Berntsson skulle introducera Freddy Kalas på stora scenen. Freddy gjorde i år sin tredje eller fjärde spelning (minns inte riktigt) på hamnfesten och vet precis hur han ska få igång publiken. Det här är inte min musik alls men den är ”catchy” och jag förstår att det funkar. Publiken är med på noterna även om de inte hela tiden var så högljudda som artisten själv ville. Men till slut lyfter det även för Freddys konsert – det blir after ski mitt i heta sommarvärmen.
Efter Freddy Kalas rör jag mig mot scen två för att lyssna på LBSB. Jag har bara hört deras hit ”Aristobär” och var på förhand lite svalt intresserad. Men det maskbeprydda bandet fångar upp både mig och publiken och snart är hela scenområdet en enda stor dansande massa. LBSBs musik är snabb, tight och svängig. Rappandet och dansandet blandas med blås och slagverk. Om jag var sval innan så har jag nu fått upp temperaturen.
Lite drygt halva grejen med hamnfesten är för mig musiken. Det känns så lyxigt att gå från konsert till konsert och lyssna, njuta och vara. Visst, då och då blir det lite hektiskt när man dels vill fota artister medan man samtidigt vill umgås. För så är det ju, den andra halvan är ju alla möten. Möten med nya och gamla vänner. Folk man hejar på dagligen och andra som man inte sett sedan gymnasiet. Mellan LBSB och torsdagen huvudakt Zara Larsson blir det flera sådana härliga möten. Åh vad jag trivs!
Det är ingen tvekan om att Zara Larsson kan hantera en publik. Hennes flitiga turnerande med hennes skickliga musiker och dansare skruvar ytterligare upp den härliga stämning som infunnit sig på hamnfesten. Men det är lite av en sport att fota då hon i princip är lika aktiv som sina dansare. Jag blir sjukt imponerad av att kunna leverera klanderfri sång samtidigt som hon avverkar ett aerobicspass. Zara verkar vara på ett gott humör och hon strålar ikapp med sina fans. Zara har vid det här laget en enorm hitsamling att ösa ut över publiken. Zara levererar som den superstjärna hon är. Efter Zaras konsert ska jag villigt erkänna att jag är lite mör i fötterna. Jag har inte dansat men jag har heller inte stått still.
Supersouliga Janice konsert fick avsluta min torsdagskväll på hamnfesten. Med sin djupa och gospelfostrade röst myser jag i mörkret. Det här är så himla bra! Men Janice konsert är samtidigt tyvärr lite… jag letar efter rätt ord… avskalad. Jag vet inte. Jag hade gärna sett någon mer körsångare och kanske blås för att bli än fylligare. Men det kommer nog med tiden. Men missförstå mig inte – vad bra hon är. Alla de som gick hem efter Zara Larsson tycker jag gjorde bort sig – Janice är här för att stanna! Till sluttonerna rör vi oss hemåt. Hamnfesten hade verkligen startat bra!
Fredag:
När Arvika ska representeras på hamnfesten så vill jag naturligtvis vara på plats. Children Of The Sün hade fått möjligheten att öppna fredagen på stora scenen och de gjorde sitt allra bästa att skina mer än solen. Efter ett litet inledande ström-problem kom konserten igång. Strax ljöd 60- och 70-talsrocken över hamnområdet. Det är tight och välrepat. Både vad som ska spelas och vad som ska sägas mellan låtarna. Det kan vara otacksamt att ha första speltiden på dagen och i starten är det förvisso en del publik. Men ju längre konserten pågick anslöt sig alltfler i publiken. Här och var är det lite gällt i ljudbilden men om jag spår i glaskulan kommer de här ambitiösa musikerna snart att ha jobbat bort det. Som helhet är det mer än godkänt!
Efter Children Of The Sün blev det ett tvärt kast över till Jireel. Rätt stor kontrast från rocken till rappen. Stockholmsrapparen Jireel har uppmärksammats på Grammisgalan och P3 Guld och spås kunna bli riktigt stor. I Arvika blev han varmt välkomnad av publiken som snabbt var med när Jireel ökade tempot. Det är härligt med artister som är genuint glada över att få uppträda. Jireel är en sådan. Han ler genom hela spelningen. Och det smittar av sig på mig och resten av publiken. Jag kan slå vad om att vi kommer få se mycket mer av Jireel i framtiden!
Efter rappen var det dags för Sven-Ingvars. Det känns lite märkligt att se Sven Ingvars utan att Sven-Erik Magnusson är med. Han var liksom Sven-Ingvars. Men jag hade ju sett hyllningsprogrammet ”Så mycket bättre” och därmed blivit nyfiken på hur sonen Oscar skulle axla rollen som frontman i detta legendariska dansrockband. Och jag var inte ensam – hamnplanen blev fort full av publik. Publik som lyssnade, dansade och sjöng med. Jag måste säga att jag blev ganska imponerad av arvtagaren Oscar. Han gör det bra. Och vilken hitkavalkad det blev. Faktum är att jag kände igen alla låtar utom en. Och då lyssnar jag aldrig aktivt på Sven-Ingvars. Det ni. Bäst var ett av slutnumren då Oscar sjunger duett med sin far Sven-Erik. Man lyckas med Sven-Eriks inspelade röst skapa en helt magisk stund som åtminstone ger mig rysningar. Rösterna är så lika och går stundom in i varandra. Åh så snyggt. Gåshud!
Spelningen med Frej Larsson blev en ganska snabb visit för mig. Dels är jag faktiskt inte ett dugg intresserad av vare sig honom eller hans musik och sedan svalnade intresset ytterligare när han fick för sig att spruta vatten ur sin flaska på oss som stod i scendiket. Det var kanske inte hans mening egentligen men jag tröttnade fort. Kamera och kläder fick gärna hålla sig torra ett tag till. Men jag fick några bilder till bloggen, det var huvudsaken. Nej, då lockade det betydligt mycket mer att få mat i magen. Men det är tur att det bara är hamnfest en gång om året för langos är farligt gott…
Teddybears har jag sett ett antal gånger tidigare. De bjuder på en skön och bitvis hård tvspels-synth-rock. Att de dessutom har enorma björnhuvuden på sig gör ju hela giget mer intressant. Teddybears tycker jag är en av få artister som denna helg faktiskt på allvar utnyttjar den enorma videovägg som finns på scenen. Det är bitvis sjukt snyggt. De har ju hållit på sedan 1991 och vet vad som funkar. Teddybears levererade, förutom en rejäl politisk känga mot SD, alla hitlåtar som jag önskade mig. ”Get mama a house”, ”Whats Your problem?”, ”Punkrocker”… och nej, det är inte Iggy Pop som gjort den – det är Teddybears. Efter halva konserten uppenbarar sig ett enormt spegelbeklätt björnhuvud på scenen (det sägs att det krävdes en hjullastare för att få upp det på scenen). Förmodligen största ”discokulan” i hamnfestens historia. Det är kul och lite typiskt för Teddybears. Vilka andra skulle avvara halva turnélastbilen för en sån grej!? Jag blir glad av Teddybears – det är energifullt, fyndigt, hårt, snabbt, proffsigt. Ge mig mer!
Lördag:
Man kan tyvärr inte vara överallt och se allt. Spelningen med Sara Klang missade jag helt. Hoppas att ni som var där fick en fin konsert. Det jag hört av Sara på Spotify innan verkade helt klart lovande.
Nej, jag kom ner till området lagom till att Nationalteaterns Rockorkester drog igång. Till scendiket anlände jag lagom till att Ulf Dageby och de övriga sparkade igång låt nummer två. Nationalteatern har hållit på i snart 50 år och bandet som denna kväll stod på scenen är delvis en ny konstellation. Nationalteatern har väl något utav en särställning inom svensk musik. De kommer ur proggrörelsen men varje ny generation har tagit bandets musik eller någon del av den till sig. Alla har liksom någon relation till dem – oavsett om man gillar det eller ej. Men så har de också smått odödliga låtar som till exempel ”Livet är en fest”, ”Jack The Ripper” och ”Men bara om min älskade väntar”. Publiken trivdes. Jag trivdes.
Moneybrothers spelning kan enligt mig mycket väl ha varit årets bästa spelning på hamnfesten. Den hade nog allt. Härlig musik, fantastiskt duktiga musiker, spelglädje! Ludvikasonen Anders Wendin gjorde tillsammans med det stora bandet allt för vältra runt publiken i en slags kärleksfull dans. Under lördagens spelning var man dessutom förstärkt av Magnus Stinnerbom på fiol, gitarr och mandolin. Det är härligt att vara på konsert när man ena stunden dansar, andra stunden står med en klump i halsen, eller när man sjunger med, eller hoppar, eller njuter… tack Anders och hela bandet i Moneybrother! Och välkommen tillbaka till oss i Arvika! När som helst.
En av de riktiga giganterna på hamnfesten måste man nog anse att Thåström är. Att han ens väljer Arvika för sina få spelningar är ju häftigt bara det. Denne mystiske och rått självutlämnande musiker. Jag har sett honom tidigare och vet att det blir bra. Man vet inte på förhand riktigt hur. Men det kommer bli bra. Jag gillar personligen mest de tidiga åren med Imperiet men hans solokarriär går verkligen inte av för hackor. En av mina bröder sa innan konserten att han sett Thåström på en annan festival och där hade man varit ”mer metal än metalbanden själva”. Stenhårt alltså. Och hårt och rått blev det även denna kväll. Han charmar genom att låta bli just det. Och mellansnack? Glöm det. Det blir ett enstaka ”tack” här och där. Thåström gör sin grej. Det är naket, utlämnande och hest. Och han gör det kompromisslöst. Och det är väl i ärlighetens namn precis därför man bara måste älska honom.
Alldeles mör av Thåström var det så dags för att se och höra Kapten Röd avsluta årets hamnfest på scenen Bangladesh. Och precis som Moneybrother har han ett stort band med sig. Den sympatiske tvåmeterskaptenen gör allt för att publiken ska må bra. Dels med sina texter och musik förstås men också genom att stanna upp och kolla av publiken. Och det behövdes av och till. Dels trångt på grund av mycket folk men också unga grabbar (gissningsvis med dåligt ”ölsinne”) som vid åtminstone ett tillfälle var i luven på varandra. Men kaptenen fick ordning på dem och festen kunde fortsätta. ”Ingen ska må dåligt vid en spelning med Kapten Röd” säger denna rakryggade, glada och ansvarstagande musiker jag har framför mig. Att han sedan efter spelningen ställer upp och träffar sina fans, pratar med dem, tar kort och skriver autografer ger plus i min bok. Det tror jag fler artister borde göra oftare. Kaptenen avslutar festen på allra bästa sätt.
Tre dagar går fort och även om jag hade velat så klarade jag inte av att bevaka allt. Sara Klang, Göts Kalas, NAOD, Simon Superti & DJ Sheit, Father with Son och Pizzaslice fick jag hoppa över. Nästa år så ska jag försöka bättra mig…
Under söndagen har jag gått igenom foton i rasande tempo. En dryg procent av dem kan du se här nedan. Till slut fick jag ta en paus för att ta mig ut och träna. Jag sprang genom staden och förbi Olssons brygga. För mindre än ett dygn sedan var det fest där. Nu är ljud, ljus, scener och staket effektivt bortforslat. En del tält och saker är kvar men inom några dagar kommer man inte ens att se spåren. Arvika Hamnfest med bröderna Olsson, deras personal, artister, sponsorer, funktionärer, samarbetspartners med flera har gjort det igen. Årets upplaga var nog ett av de bättre åren tror jag. Tack ska ni ha allihop. TACK!
/David
Arvika musik 