I somras hade jag kontakt med Markus Hedelin. Markus var lycklig då han hittat delar av en skivinspelning som han trodde var helt förlorad. Det visade sig att fyndet innehöll fyra spår från bandet Bangladesh debutalbum från 2004. Har du inte hört om detta? Det hade inte jag heller så jag och Markus beslöt oss för att ses och då ta med en nyckelperson till i storyn – Alex Haglund.

Men låt mig bara backa bandet först. När jag var 15 flyttade jag till Arvika från Dömle 1991. 1991 är året då Carola Häggkvist vinner Eurovision Song Contest med ”Fångad av en stormvind”, Metallica släpper ”Black Album”, Tomas Ledin är kung i folkparkerna med Rocktåget och Nirvana rullar ut grungen på allvar när de släpper plattan ”Nevermind – kontrasternas år alltså. Dömle ligger tre kilometer utanför Deje (norr om Karlstad). Min familj har alltid haft ett stort musikintresse och hemma har det funnits gott om möjligheter att spela olika instrument och lyssna på musik. I Deje var däremot min musikaliska erfarenhet begränsad till att spela saxofon för en lärare på kommunala musikskolan, en bekants storebror som var DJ på skoldiscon och så tror jag det fanns ett spelmanslag… det fanns säkert mer men ungefär så mycket kände jag till. Därför var det en ganska skarp kontrast att flytta till Arvika där Blå huset arrangerade Viksholmsfestivalen och Annandagsrock, där Verktygslådan precis satt upp ”Under tiden”, där ”Jözzejassen” arrangerades och alla gator bytte namn, där Jerry Williams fyllde Folkets park, där det fanns massor av band och där det fanns både musikskola och musikhögskola… I denna, för mig nyvunna, kontext är både Markus och Alex aktiva (vilket jag i och för sig då inte hade en aning om) när jag i början av 90-talet så smått börjar ta del av vad en musikstad som Arvika kan.

Men åter till vårt möte. Vi träffades alla tre på Nordells under en av sommarens hittills varmaste dagar. Arvika visade upp sig från sin allra vackraste sida. Det blev ett samtal ”i minnenas allé” kanske man kan säga. Det kom att handla om Arvikas musikliv, om musikföreningar, om festivaler och band och bandmedlemmar från alla möjliga konstellationer. Alex hade innan Bangladesh spelat i band såsom ”AA Steppin Bros” och ”Obscure” innan han hamnade i bandet ”Fiwe”. Markus hade spelat i bland annat ”Seven Overdozing Elephants” och ”Doktor Glas”. ”Blå huset var väldigt aktivt under 80- och 90-talet” säger Markus och fortsätter ”föreningen hade många band och många var med och arrangerade till exempel Viksholmsfestivalen och Annandagsrocken”. Blå huset gjorde även fler saker säger Markus och han nämner bland annat ”Regnrock” och ”RIMK-galan” (Rör Inte Min Kompis). RIMK-galans lineup var ”Sixtrix”, ”Guds sista resa”, ”Doktor glas” och ”Dirty Ones In Kitchen Number Two”… ”Det skulle nog behövs fler RIMK-galor” säger Markus i förbifarten. Han har rätt. I ett allt hårdare samhälle är det så. Vi fortsätter att drömma oss bort i alla möjliga spelningar. Även om jag inte själv varit med om allt de livligt berättar om är just Annandagsrocken på Arken (nuvarande Ritz) en av mina första konsertminnen i Arvika.

Alex är numera en ”återflyttad” Arvikabo. För den som spelat på ”Blå huset” i Arvika är Alex ett välkänt ansikte. ”Jag bodde nästan på Blå huset under en lång period” säger Alex och fortsätter ”Blå huset och musiken betydde allt för mig då”. ”När jag inte spelade själv satt jag i köket och hörde musiken från andra band” säger han och fortsätter ”jag var där så ofta att jag ofta kunde en del av de andra bandens låtar också”. Till slut blev det dock uppbrott och han styrde västerut och Norge. I Norge har han dock också musicerat. Men efter ett antal år i Norge flyttade han åter till Arvika, denna gång med flickvän och barn. Och det var musiken som fick Alex att bestämma sig för att flytta tillbaka. Närmare bestämt var det Jimmy Dahlgren som ringde upp Alex och undrade om han inte skulle vara med i ett band? ”Jag hade nästan bestämt mig för att flytta tillbaka till Arvika så det var inte så svårt beslut” säger Alex och fortsätter ”jag sa till Jimmy att det inte skulle handla om någon distansmedverkan i bandet – jag flyttar hem”. Och det verkar han inte ha ångrat, ”det har aldrig varit så roligt att spela som nu” säger han och syftar på bandet ”By Lightning” som nu hållit på ett år. Vi pratar vidare om musiklivet i Arvika och Alex betonar att det är musiker överallt i Arvika. ”Det finns också en större respekt för varandras genrer nu” menar båda två, ”det är inte som på 80-talet och fighten mellan synth och rock” säger Markus. Vi filosoferar lite kring varför det blivit så och även om vi inte hittar något svar på frågan är vi överens om att tjänster såsom YouTube och Spotify gjort all världens musik mer lättillgänglig. Kanske är det en förklaring?

Men Bangladesh då? I det här fallet är det verkligen ingen underdrift att säga att ”ibland blir det inte som man hade tänkt sig”. För att göra en lång historia kort så hade gemensamma vänner till dem beslutat sig för att starta ett skivbolag. Man sammanförde Markus och Alex med Johan Bergström och Paul-René Aronsen. Tycke uppstod och bandet började skriva material för plattan. Markus skulle spela in dem. När väl det var dags för inspelning så lånade man Markus farföräldrars sommarstuga i Hungvik. ”Vi lånade ihop tekniken” säger Markus och fortsätter ”något lånades från Ingesund och annat från Silence i Koppom, en del hade jag med mig hemifrån”. Studiomiljön byggdes upp i sommarstugan och under våren 2004 spelade bandet in sina låtar. ”Vi byggde upp ett sångbås med madrasser i en jätteliten garderob” säger Alex och fortsätter ”först kändes det märkligt och nästan jobbigt att gå in där men efter ett tag kändes det tryggt och helt rätt”. Allt, utom sången, spelades in samtidigt och båda poängterar att just detta är en framgångsfaktor för soundet. ”Det blir nästan en ytterligare dimension” säger någon utav dem och syftar på energin och glädjen, ”nerven”, i musiken skärps när man spelar in samtidigt. ”Jag tror bara jag använde tre mickar för trumsoundet” säger Markus och Alex fyller i ”det var något visst med den där timrade storstugan – det lät väldigt bra”. Stugan var också en kreativ miljö för bandet att prova på saker, man testade saker utan att festa. Båda minns tiden med värme.

Väl klara med inspelningen tog Markus med sig inspelningsdatorn till Dreamhack i Jönköping. När kompisarna spelade sina nätverksspel så satt Markus och mixade. Det flöt på ganska bra fram till dess datorn ville göra en uppdatering. ”Jaja, tänkte jag” säger Markus och fortsätter ”den där uppdateringen kan jag väl göra så fortsätter jag mixa senare”. DET beslutet har han ångrat många gånger. ”När uppdateringen kommit en bit så är det som om filerna framför mig på skärmen löses upp och försvinner” säger Markus. Jag kan föreställa mig paniken som smugit sig på Markus. ”Jag tror Björn som satt bredvid mig fattade att något gått snett då jag stelnade till”. Man kliar sig i huvudet och provar sedan allt man kan komma på. Men man kommer inte vidare och väl hemma i Arvika får de hjälp av en vän men denne lyckas bara hitta något enstaka ljudspår eller del av något ljud… det återstår alltså bara fragment av inspelningen av Bangladesh debutskiva. ”Det blev ett jobbigt telefonsamtal till skivbolaget” säger Markus och Alex fyller i att ”det var en hel del besvikelse i bandet”. Det är ju inte så svårt att förstå – ALLT var ju borta! Projektet Bangladesh tynar därefter bort.

Det är därför ganska lätt att med denna story i bagaget sätta sig in i glädjen och förvåningen Markus kände när han hittar en CD hemma med fyra av låtarna. ”Det var en slags första råmix” säger Markus och syftar på att de inte var färdiga. ”En del saker minns jag skulle bort och annat skulle läggas till” avslutar han. Men han kör över materialet till datorn, skruvar på EQn och lägger på mer kompressor. Restaurering och mastering. ”Jag har lärt mig läxan” säger Markus och fortsätter ”idag har jag kopior på allt jag gör på olika hårddiskar, i Dropbox och så vidare”.

Det fina med dagens teknik är att vi alla kan ta del av Bangladesh musik så här 12 år senare. Lyssna du med! (Klicka här för att lyssna på Bangladesh låtar på Soundcloud)

Här skulle egentligen detta blogginlägg ha slutat. Men historien fortsätter. Efter vårt möte skulle Markus se om inte vi kunde få fram lite foton från skivbolaget. Själv åkte jag hem och skrev klart första utkastet till blogginlägget, rättade småfel i detsamma och skickade över för genomläsning till Markus. Markus läser och svarar sednare: ”lite news…. kontakt är upprättad. de skall kolla efter bilder OCH det verkar som de har en kopia på den skivan med alla 8 låtarna på (!) Har inget minne av att jag gjort detta men det kan ju vara så… Så förhoppningsvis får vi ihop hela ”skivan” och kan dela med oss…”. Så här sitter vi nu med en förhoppning om att skivan som försvann faktiskt kanske hittar tillbaka. Kanske i sin helhet. Det vore ju fantastiskt!

/David

Om Bangladesh:
Alex Haglund – sång, gitarr, trummor
Paul-René Aronsen – sång, bas
Johan Bergström – gitarr

Om By Lightning:
Alex Haglund – sång, gitarr
Jimmy Dahlgren – bas
Emil Solberg Wachenfeldt – orgel
Pär-Anders Zetterberg – trummor

Alex och övriga musiker i By Lightning har du möjlighet att lyssna till redan imorgon, den 28 oktober 2016, på Wilmas Musikpub i Arvika. Väl mött där!

• Fotnot 1: ”Bangladesh” syftar på det område i Arvikas hamn där Blå huset låg under ett antal år.
• Fotnot 2: Stort tack till Magnus Fors som hjälpt till att få fram några foton från Blå Huset och Annandagsrocken och därmed illustrerat mycket av min känsla för hur Arvika var 1991 när jag flyttade hit. Tack!