Det var inte fullsatt på ENG-gården. Lite märkligt med tanke på vad som stod på programmet. Man skulle ju kunna tro att när Malin Broman, 1:e konsertmästare i Sveriges Radios symfoniorkester, och hennes make tillika stjärnpianisten Simon Crawford-Phillips tillsammans med Arvika Stråkorkester bjuder på konsert skulle det bli ”lapp på luckan”… Nåja, det krockade kanske med något annat. Det drygt hundratalet personer som dök upp fick sannerligen valuta för pengarna. Vilken konsert!

Först ut spelade Arvika Stråkorkester tre satser ur Wolfgang Amadeus Mozarts Salzburgsymfoni (F-dur nr 3 K.138). Dagen till ära dirigerades de av Simon Crawford-Phillips. Orkestern visade sig från sin allra bästa sida. Mycket behagligt. Efter att konsertflygeln rullats in kunde nästa del ta sin början. Mozarts Elvira Madigan, sats 2 – Andante (ur pianokonsert i C-dur nr 21 K 467). Simon Crawford-Phillips både dirigerade orkestern och agerade solist.

Sedan blev det byte av kompositör. Mozart ut och Johannes Brahms in. Själv är jag inget stort fan av Brahms, jag tycker ofta att det är lite segt och ofta mycket svårlyssnat. Men när Malin Broman, som solist, framför Sonat för viola och piano (F-moll op 120:1) tillsammans med sin make är det sannerligen mycket trevligt att lyssna. Allegro appassionato, Andante un poco adagio, Allegretto grazioso och Vivace är ganska svulstigt men denna gång flög både toner och tid virvlande fram.

Efter Brahms blev det paus. Det var en ganska upprymd stämning i publiken. Många myste över att vara på plats och ta del av den härliga musiken och de skickliga musikerna. Det kändes exklusivt.

Malin Broman och Simon Crawford-Phillips bjöd efter pausen på tre romanser av Clara Schumann för violin och piano (op. 22). Schumanns stycken är betydligt ljusare än Brahms och tilltalar åtminstone mig bättre. Mycket smakfullt framfört.

Som final blev det åter dags för Arvika Stråkorkester att ta plats på scenen. Det var också åter dags för Mozart och Malin Broman som solist. Violinkonsert i G-dur (nr 3 K. 216) med kadenser av Guido Vecchi. Avslutningen var också en födelsedagspresent. En present från Malin Broman och Simon Crawford-Phillips till stråkorkesterns konsertmästare Lisbet Vecchi. Under Simon Crawford-Phillips ledning blev det en mycket vacker och värdig avslutning på en helt underbar konsert. Jag har hört stråkorkestern vid ganska många tillfällen, men frågan är om de någonsin låtit så bra som idag.