Summera stora musikarrangemang är lite svårt, det innehåller ju så många delar som ska vägas in. Först och främst handlar det ju om musiken. Men det handlar också om publiken, samarbetspartners, vädret, stämningen osv…

Årets upplaga av Arvika hamnfest var nog bokningsmässigt en fullträff. Det fanns nog något för alla. Visst, det saknades kanske en del hårdare nischade band. Jag tänker då på hårdare hårdrock, mer utpräglat dansband… ja, ni förstår vad jag menar. Men, detta har nog aldrig varit hamnfestens intention. Idén, gissar jag, har varit att ge en bred musikunderhållning som talar till de flesta Arvikabor och tillresta värmlänningar. Med det tycker jag att Olssons brygga med Fredrick Berntsson i spetsen har lyckats.

Jag tänker inte referera varje band för sig. Detta har jag vare sig bild- eller textunderlag för. Nej, jag nöjer mig med att nämna något av det som i mina ögon stack ut lite och som jag kommer att sköna musikaliska minnen från.

En festival i Arvika utan lokala band?
Nej, det tror jag faktiskt inte skulle hålla i längden. Inte om man vill ha en lokalt förankrad publik. Och det är jag övertygad om att hamnfesten vill. Då är det är viktigt att band som till exempel Gain Eleven, Speedjunkies, Maryland och Môra-Per finns på plats (band som jag tror skulle kunna heta något annat ett annat år). Kanske ser vi IMSE, Wild Rooster, Enforcer eller något annat band nästa år?

Det är kanske inte ett hårt ”tryck” vid konsertstaketet framför scenen alla gånger. Men, det är inte enda sättet att mäta konserten på. Underskatta inte mervärdet av att publiken på en helt fullsatt uteservering kan sjunga med för full hals i Môra-Pers ”Hej å hå” (trots att låten inte ens finns på Spotify). Det finns en stark samhörighet i publiken. Det är ett annat sorts ”tryck”.

Satsningen på lite ”mindre” band (både från andra delar av Sverige och de lokala) på scenen NEMIS (scen 2) tycker jag är ett lyckodrag. Att scenen är mindre betyder definitivt inte att kvaliteten är det. Av de spelningar som jag absolut tar med mig denna sommar är från just denna scen. Till exempel måste Maroon fiveinspirerade Stockholmsbandet Fountain Guard nämnas. De fick en småblöt lördagseftermiddag att kännas betydligt varmare än den egentligen var. Eller Bara på låtsas som mitt i natten levererade ett skönt sväng med rap, slagverk och blåssektion. Dessa är några av de jag vill höra mer av!

First Aid Kit
Det går inte att skriva om Arvika hamnfest 2013 utan att ta med några ord om dessa supersystrar, Johanna och Klara Söderberg, i First Aid Kit. Jag hade på förhand hoppats på en konsert i strålande sol massor av människor. Det blev inte riktigt så, om än nästan…

Det droppade lite grann när de klev på scenen och det kändes som om det initialt la lite lite sordin på stämningen. Jag tror de kämpade en hel del med att få igång publiken. Men, de är ju superproffsiga och de värmde sakta men säkert upp hamnplanens publik.

30 minuter in i spelningen orkade inte ens vädrets makter stå emot de skönsjungande systrarna från Stockholm. Molnen sprack upp och solen letade sig åter till festen i hamnen. När systrarna levererade sedan ”The Lion’s Roar” och ”Emmylou” kunde inte ens den mest frusne och stele låta bli att gunga med. Härligt!

Jag vet inte hur många spelningar jag har sett genom åren, men spelningen med First Aid Kit letar sig lätt in på min tio i topplista.

… slutligen lite om:

GREAT-scenen (dvs scen 3)
Det är trevligt med DJs. Ännu bättre blir det med bra DJs. Detta hade de sannerligen i det program man bokat. Johan Hagen utgjorde en stabil grund under alla tre dagarna. De gästande akterna var stundtals riktigt bra. Framförallt Mash Up International som gjorde en jättebra spelning. Till och med jag tog ett par danssteg (!!).

Men, jag tycker att scenen har ett rejält problem. Den ligger mitt i en ”korridor” där publiken ska till och från någon bar, toalett, restaurang osv. De som vill lyssna eller dansa blir halvt översprungna. Jag fattar att det är en knepig del av området sett till ”flödet” av publik… men kanske ska man kanske ha ”bara” DJ där…? Spelningen med Mash Up International hade definitivt vunnit på att ha haft en annan scen.

Alphaville
Jag tyckte det var en rejäl risktagning att boka ett synth-pop-band som för de flesta bara har en enda känd låt i ”Forever young”. Visst, många har ju hört till exempel ”Big in Japan” och ”Sounds like a melody”, men de flesta letade sig nog till hamnen just för dunderhiten ”Forever young” från 1984.

Marian Gold, sångaren i Alphaville, tyckte jag verkade lite frånvarande stundtals (lite som om han hade en egen show för sig själv). Det tyckte jag smittade av sig lite på publiken även om övriga musiker gjorde sitt allra yttersta för att höja temperaturen. När väl dunderhiten kom i spelningen så var allsången dock ett faktum – mäktigt faktiskt! Men, sedan räckte det tyckte jag och lämnade konserten.

Ja, det här var mina tankar från årets hamnfest så här dagen efter. Jag har förmodligen missat en massa som jag borde skrivit. 😉 Men, det var på det hela taget ett mycket lyckat arrangemang. Publiken kom, vädret höll (förutom några timmar på lördagen), musiken var där och det sägs att man sålde slut. Bra jobbat! Vi ses i hamnen nästa år igen!