Så är årets hamnfest till ändå. Jag har under några dagar gått och funderat på hur jag bäst ska kunna summera 2026 års upplaga. Det har å ena sidan varit svårt då jag tycker det programmässigt spretat åt alla alla möjliga håll: lite pop, lite rock, lite disco… Å andra sidan har det varit lätt: hamnfesten krönte en drottning ena kvällen och en kung den andra.

Alla sommarfestivaler dras med oron över vilket väder som kommer att gynna eller drabba evenemanget. Arvika hamnfest är inget undantag. De som köpt biljett tidigt kommer ju men en dåligt väder skrämmer ofta bort de som bestämmer sig sent samt spontanköparna. I år fick man mestadels uppehåll, delvis soligt, bitvis svalt men ofta blåsigt. Knepigt väder. Torsdagen lockade enligt uppgift ändå cirka 6500 besökare. Detta var mindre än vad arrangörerna hoppats på. Jag tänker att det kanske var bra med tanke på att vädret ju ändå var lite ostadigt…? Lördagen drog tydligen cirka 9000 besökare vilket är ganska bra.

Sen kan man ju alltid gnabbas om biljettpriset har spelat in. Personligen är jag osäker om så är fallet. Det jag vet är att detta är en jättesvår balansgång för alla arrangörer – inte bara för Arvika hamnfest. Man vill ju kunna tilltala många prismässigt och samtidigt vill man kunna boka ett program som är både tilltalande och relevant. Detta samtidigt som allt blir dyrare även om inte alla löner verkar ha samma utveckling. Jag har fått lite kommentarer och de summeras som om taket för en del nu är nått. Framförallt för de som även vill gå på bröderna Olssons festival Kajen i Karlstad. Kanske konkurrerar man för hårt med sig själva här? Inte vet jag.

Jag tog mig i alla fall ner till hamnfesten på fredagen lagom till att Valter Nilsson drog igång sin första låt. Jag hade egentligen bara hört en eller två låtar av honom innan så det mesta var nytt för mig. 35-åringen från Göteborg levererar en slags blues-pop-rock med texter om Göteborg, om arbetares liv med mera. Det är bra – en riktigt trevlig ny musikalisk bekantskap. Han känns då och då som en svensk Bruce Springsteen. Min spaning är att han kommer bli riktigt stor.

Efter Valter Nilsson var det dags att knalla bort till scen två och Fanny Avonnes spelning. Om jag visste lite om Nilssons musik så ska jag ärligt säga att jag inte visste något om Avonnes musik. Det är någon form av pop hade jag fått för mig. Jag blev glatt överraskad över att hon förvisso levererar en del pop men framför allt betydligt jazzigare toner. Ja till och med någon bossanova. Det är inte varje dag man hör 25-åringar bjuda på. Skönt när man ens fördomar får sig en knäpp. Mycket nyttigt. Tack!

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag nu fick se och höra Thomas Stenström. Det var minst tredje gången. Han är ett säkert kort! Stenström har en bra låtkatalog att ösa ur. Han och bandet är också mycket samspelta. Det är bra – en säker och proffsig leverans. Stenström står också för hamnfestens längsta mellansnack där han står upp mot de krafter som gör skillnad på folk och folk beroende på var man kommer ifrån och färgen på skinnet. Tack Thomas – det behöver sägas varje dag. Varje dag.

Åter byte av scen och spelning med Dom Första. För mig blir detta ett relativt kort besök. Det är inte min musik. Och då sångarna aldrig står still blir mina fotograf-skills lidande. Jag tar några bilder i hopp om att något blir bra. Sedan fick det bli en stund vid The Courts konsert och därefter en tur till serveringstältet. Det nya serveringstältet framför stora scenen var för övrigt ett stort lyft. Dess oregelbundna former gjorde det ljudmässigt mer drägligt att vistas i även när det var fullt, och människorna likaså. Ett tält vid scen tvås serveringsområde vore en uppgradering till kommande år.

Agnes är kanske för många en lite okänd artist. Elle ja, en del minns henne kanske från IDOL för drygt 20 år sedan? Andra kanske minns henne från TV4 Så mycket bättre? Mindre känt är kanske att hon släppt sex studioalbum, gjort samarbeten med andra artister och haft en internationell karriär. Ibland undrar jag om hon inte rentav är större utomlands än i Sverige… Jag tror att jättemånga känner igen låtarna om de spelas på radio – men många kan inte para ihop dessa med Agnes namn. Agnes är dock ett fullblodsproffs och får sakta men säkert igång Arvikapubliken. Hon, musikerna och den mycket energiske dansaren lyckas till slut förvandla den lite småfrusna publiken till att bilda en dansande massa. Hon är så bra. Hitarna levereras en efter en och det är minst sagt svårt att stå still. Helt klart kvällens drottning.

Fredagen började närma sig sitt slut. Men innan hemgång var det dags för lokala bandet Enforcer. Lokala skriver jag mest för att de en gång i tiden startade i Arvika. Numera görs nästan alla spelningar utomlands. Kvällens spelning är den enda Sverigespelningen i år efter vad jag känner till. Antalet spelningar i Arvika de senaste 20 åren är lätträknade. Därför blir det lite extra kul när Olof Wikstrand i ett av mellansnacken utbrister ”Det är vi som är Enforcer från Agneteberg”. Jag älskart! Enforcer ger järnet från första ackordet och de levererar en blandning av heavy metal och speed metal – vilket grusplanen vid kajkanten inte är så van vid. Det är kul att se dom, de verkar verkligen ha kul. Kanske framförallt bröderna från Agneteberg.

”Det är vi som är Enforcer från Agneteberg” – Olof Wikstrand i Enforcer.

Maja Francis var först ut på lördagen. Jag anländer lagom till att första låten klingar ut. Rösten känns bekant men jag kan inte säga att jag hört talas om Maja Francis innan. Jag hade hört någon låt men inte mycket mer än så. Det är trevlig musik och den är perfekt att sitta på serveringen och lyssna till. Jag sammanstrålar med brorsan och vi lyssnar och småpratar lite i solskenet.

Sen är det dags för en av dagens absoluta höjdpunkter: Pink Furtan. Bandet från Arvika är ett tribute-band till Pink Floyd. De har kört tema-konserter men denna gång blev det örhängen ur Pink Floyds jättekatalog. Jag fick kommentaren efteråt av en bekant att denne tyckte det var lite sömnigt. Men det upplevde inte jag alls. Jag njöt i fulla drag. Visst, det är inte en musikgenre som är ”upptempo”. Men det är musik fylld med musikaliskt finlir, härliga solon och en massa finess. Det enda negativa jag upplevde var att sången stundtals försvann i ljudbilden. Som om vinden tagit i och blåst iväg den… De 45 minuter som bandet fått till förfogande gick alldeles för fort. Hoppas de spelar snart igen.

Om Agnes var fredagens drottning ja då var Magnus Uggla lördagens självskrivna kung. Man kan tycka vad man vill om hans texter och om en del gubbigt mellanssnack men jösses vad denna 72-åring kan leverera! Inte nog med att han själv har energi att hoppa runt i en och en halv timme. Det känns av och till som om bandet har fullt upp med att hålla jämna steg. Och vilket band sen. Det är så mycket instrument på scenen att man blir lite fuktig i ögonvrån – vackert! En del instrument är dessutom inte helt vanliga på en rockscen. Timpani och xylofon. Fränt! Jag fascineras flera gånger under konserten över att så många kan hans texter. Oavsett ålder. Uggla meddelar att detta är hans avskedsturné. Hans ”första avskedsturné”. Personligen är jag mycket tveksam till att han kommer ge sig. Det är mycket energi och musik kvar i den gubben.

Innan hemgång var jag bara tvungen att lyssna lite på Korslagda. Bandet från Älvdalen har på relativt kort tid gjort sig kända för den breda svenska publiken. Detta tack vare deras medverkan i Mello. För deras mer hårdkokta fans har de varit populära betydligt längre än så. Korslagda spelar en ganska straight forward rock. En slags blandning av Turbonegro, AC/DC och Eddie Meduza. Soundet tycker jag av och till flirtar lite med Motörhead. Det är gott om publik och förmodligen den spelning som lockar allra flest killar. Det är kul att ha sett dem. De kör på högsta växel från start till mål. Ivrigt påhejade av de trogna fansen.

När spelningen är över är både jag och mina fötter färdiga för i år. Jag sätter på mig jackan och börjar knata hemåt i sommarnatten. Sommar… det är elva grader ute. Brrr… Utanför är det ganska städat. Visst, det är mycket folk. Men polis, ordningsvakter, kyrkan, ungdomsgården, socialtjänsten med flera göra fina insatser. Jag upplever det lugnt även om några rullande discotek gör sitt allra yttersta för att försöka väcka upp människor i hela kommunen från innerstan.

Redan på söndagen är mycket städat, nedmonterat och bortforslat. Arvika hamnfest är numera ett väloljat maskineri som förfinats genom åren. Tack Andreas, Mattias, Fredrik, Arvid med flera för att ni arrangerar denna fest år efter år i Arvika. Vi ses igen!

/David

PS. Jag har inte gått igenom alla foton än. Det kommer läggas in fler bilder i galleriet nedan längre fram.