Tänk hur det har blivit. Våra musikaliska streamingtjänster har gjort det löjligt enkelt att sätta ihop listor från alla tänkbara artister och genrer. Och vad mycket nytt man kan upptäcka! Visst är det bekvämt!? Vi tar artisternas allra ”bästa” låtar till våra gôttepåsar. De andra låtarna blir liksom… kvar. ”Vi tar russinen ur kakan” som ordspråket säger. Listorna blir våra bubblor och många gånger även vår hela uppfattning om dessa artister. De döms och bedöms på de tre minuter de får. Det här är ju inget nytt fenomen förvisso. Jag spelade in blandband på kassett redan på mitten av 80-talet. Det var omständigt att få till bra ”mixar” men det gick. Värst var det när radiopratarna började babbla i slutet av en låt. Men ofta gick det bra. Och vad jag förstått så gjorde min far samma sak i sitt pojkrum på 60-talet med sin rullbandspelare från Tandberg. Dagens streamingtjänster har dock gjort detta mycket enklare…

För några veckor sedan hörde jag en riktigt bra låt av en artist jag inte hört, eller ens tänkt på, för en riktigt lång tid. Men bandet hade släppt en ny skiva och det är ju lite spännande. Genren är metal och det är något jag av och till lyssnar en hel del på. Där och då tänkte jag kanske inte så mycket mer på den låten. Jag sparade ner den i en lista jag har. Några dagar senare startar jag listan och hamnar efter en stund på samma låt. Igenkänning. Låten är bra.

De följande dagarna hör jag på samma låt många gånger. Ett infall fick mig att titta in på bandets Facebooksida. De hade kanske något kring skivan som är kul att läsa om? Och att läsa fanns det, men det var inte så kul. Tvärtom. Skivan jag ville läsa om var bland det sista en av bandmedlemmarna gjorde innan han lämnade detta jordelivet. Tydligen hade denne lagt ner mycket möda i inspelningen. Sorgligt. Men det fick mig att sätta på skivan från början. Inga russin plockades denna gång och heller ingen shuffle-funktion användes. Det blev musik från första till sista låt. Kontexten i det fallet gjorde säkert sitt till, men jag tycker att materialet i sin helhet var bra. Är bra. Senaste veckan har jag nog hört hela skivan varannan dag. Den växer.

Det märkliga är ju inte att jag gör detta. Lyssnar från A-Ö alltså. Jag vet ju att man bör göra det egentligen. Artisterna har ju trots allt haft en tanke med varför varje låt är med på plattan. Och vilka låtar som inte platsade på plattan. Och sedan har artisterna även haft en tanke med varför låtarna ligger i den ordning som de gör. Spela till exempel Pink Floyds ”The Wall” med shuffle-funktionen påslagen så får du ser hur det går med det lyssnandet. Det är ju ett extremt exempel men det blir ju plågsamt tydligt varför låtarna kommer i en särskild ordning. Och när musiken var fysisk (kassett, CD eller vinyl) lyssnade jag ju ofta på hela album från start till mål. Det kändes ju inte så märkligt då. Nej, jag borde nog oftare ge artister både den tid och respekt de förtjänar och faktiskt lyssna på hela deras plattor. Oavsett om det studio- eller liveplattor.

Jag träffade Andreas och Ola på skivbolaget Bootleg Booze Records för några år sedan (deras skivbolag firar förresten 25-årsjubileum nästa år). Vi pratade om att vinylskivan ger ett mer aktivt lyssnande. Och jag tror de har rätt. Man är på många sätt mer aktiv när man lyssnar på hela album. Mer närvarande där och då.

Och det är kanske på sin plats att avslutningsvis be alla artister om ursäkt för att jag ofta plockar ur russinen ur deras musikaliska kakor. Jag har gjort det i över 35 år och känner jag mig själv rätt så jag lär fortsätta göra det framöver. Förlåt.

Men man ju alltid försöka bättra sig. Kanske känner även du igen dig i detta resonemang? Våra Arvikaartister har genom åren släppt en massa fullängdsalbum för oss ta del av. De är faktiskt så många att jag inte har någon riktig koll. Children Of The Sün? Enforcer? Fred White? Hebbe Sisters? Môra-Per? T-Bear & The Dukes? Tribulation? Så frågan är vilken platta ska jag hugga tag i? Vilken tar du?

/David