Rösta med hjärtat

Jag hade egentligen tänkt att inte blogga om årets val. Men jag kunde inte hålla mig. Mycket på grund av att jag mycket väl vet att kulturområdet i allmänhet och musikområdet i synnerhet inte är några stora frågor i årets val. Eller ja, inte i några val någonsin… Det är det inte vare sig på riksnivå, regionalt eller på den lokala nivån. Frågor som ekonomi, vård, skola och försvar övertrumfar alltid i debatten. Kanske ska det också vara så? Faktum är att i valtider är musik- och kulturfrågorna lika lättviktiga som den enorma miljöfrågan… Kanske är det inte lika viktigt? Viktigast är väl ändå den extra hundralappen i plånboken, att stoppa vindkraft, sänka bensinpriserna… eller hur dumma det andra partiet är…? Eller?

Samtidigt är ju musiken och kulturen en så stor del av livet. Det är i alla fall för mig syret som fyller ut tomrummet. Som blodet som hjärtat pumpar runt i kroppen. Det är det som gör att jag ser glaset mer som halvfullt än halvtomt. Som kittet som klistrar fast livets mosaik. Som ketchup och senap på en grillad med bröd. Ja, nästan lika viktigt som familj och vänner. Ni fattar. Och gör ni det inte, föreställ er då ett liv utan musik, dans, konst, film, teater… vilket mörker.

Därför måste jag säga att årets val på många sätt gör en besviken. Vi fick i år en en skev energi-debatt, hårdare-tag-mot-kriminella-debatt och en märkligt desperat och trött borglighet som nu sänkt sig till rekordnivåer istället för att agera som ett trovärdigt alternativ. Jag hade, från alla partier, hoppats få höra mer om vad man vill göra för för att lyfta fram de faktorer som stärker människors liv, som stärker banden mellan grannar, som gör medborgarna spirituellt rikare, som stärker samarbeten och innovation, sådant som ger medborgarna mervärden… för att bygga vidare på landet Sverige. Jag kan ju inte veta säkert, men jag har en känsla av att när man diskuterar mer om vad man vill göra tillsammans istället för att kasta paj når man längre som land och som folk…

Någonstans är det både sorgligt och talande för ”kulturfrågornas tyngd” när Arvikaprofilen och kulturkännaren Per-Inge Fridlund svarar på Arvika Nyheters fråga: ”Är det några politiker som besöker dina utställningar?” och svaret blir ”Nej, det är nästan aldrig några politiker här.” Det är förstås ledsamt för Per-Inge och hans fina galleri men jag tycker det är än mer sorgligt för oss alla att kulturen värderas så lågt när vi behöver den som mest. Den behöver enligt mig stärkas lokalt, regionalt och nationellt.

I vår lokalpress har heller inte kulturfrågorna fått någon framskjutande roll. Frågan här ovan hör till de få inspelen i debatten. Men, kanske ska man inte klandra AN alltför hårt. Det verkar inte vara en så stor fråga någonstans i landet. Jag har inte funnit så många ”valkompasser” som specifikt tar upp kultur och musikfrågorna. Valkompasserna kan förvisso diskuteras då de är lite vanskliga att luta sig på. Utformningen är viktig att förstå sig på. Lika så svaren. Konstnärernas Riksorganisation har dock gjort en kompass som är värd att titta på. Även om deras fokus har tydlig slagsida på deras medlemmars intressen än på mig som ”kulturkonsument”. Men vet man det så är det kanske lite lättare att sätta sig in i kulturarbetarnas situation. Här är kompassen: https://val2022.kro.se/valkompass

Jag hade nog önskat mig en liknande kompass för musikområdet. Mest för att jag är lite lat… Samtidigt kan man ju, även om det är mastigt, läsa partiernas valprogram. Det ger ju en fingervisning om kulturens ställning i Sverige idag. Det är inte alla partier som önskar oss medborgare en mångfald och en bredd…

Jag kan ju inte riktigt hålla mig från att göra en egen musikalisk koppling till var vi är och vad vi kanske är på väg mot… Hur som helst. Idag släppte Arvikabandet Môra-Per en ny-gammal version av otroligt vackra och viktiga låten ”De som byggde landet” på Spotify. En version som de gör ihop med Mikael Wiehe och Sofia Karlsson. Ett stycke musik som jag tycker sätter fingret på vad som egentligen är vårt ”land”, hur vi tog oss hit, vilka vi ska tacka och vad vi kanske bör ge tillbaka… till landet och tillbaka till varandra.

Allra viktigast är förstås att du och jag går och röstar. Oavsett vad vi röstar på är det av vikt att vi tar vår rättighet på allvar. En rättighet som jag anser vi ska vara tacksamma över. Andra har kämpat för att vi ska ha den. Du och jag. En rättighet som inte finns för alla människor på vårt klot.

Nej, nu är kvällen sen och det är dags att sluta skriva. Lyssna gärna på Môra-Per här nedan. På söndag är det vår valdag – rösta då med hjärtat!

/David

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.