//
du läser...
Arvika stadsmusikkår, Arvikafestivalen, Manskören Iris, Trefaldighetskyrkan

Julkonsert i Trefaldighetskyrkan och en saknad vän

Julkonsert 2018 med Manskören Iris och Arvika stadsmusikkår i Trefaldighetskyrkan. Foto: David Fryxelius.

Julkonsert 2018 med Manskören Iris och Arvika stadsmusikkår i Trefaldighetskyrkan. Foto: David Fryxelius.

Under lördagskvällen har jag varit på julkonsert i Trefaldighetskyrkan. Manskören Iris tillsammans med Arvika stadsmusikkår stod för en härlig musikalisk stund. Jag hade på förhand tänkt att jag skulle blogga om själva konserten men kvällens mest bestående minne handlar inte så mycket om vad alla dessa duktiga musiker framförde utan vad som hände inuti mig. Så jag försöker switcha fokus och ska istället försöka skriva om det. En lugn jazzplatta i bakgrunden kanske hjälper? Vi får se hur det går.

För ni vet hur det kan vara ibland. Man sitter och lyssnar på något och vips så börjar tanken vandra iväg till annat. Ofta är det ju något helt trivialt och andra gånger så är det sådant som faktiskt betyder något. Man brottas med problem, dagdrömmer om projekt, tänker på älskade vänner med mera. Tanken vandrar, man löser problem och skapar nya. Man tappar tiden och plötsligt har det gått en kvart eller bara någon minut. Man vet inte riktigt. Jag gillar ofta känslan när detta pågår men jag hatar verkligen att jag inte kan kontrollera när det startar. Det är lite som med drömmar – de dyker upp när de dyker upp. Det enda jag lärt mig om detta fenomen är att det är mer sannolikt att det dyker upp om musik är inblandat. Gärna med ett par riktigt bra hörlurar – då blir jag liksom ett med musiken. Det är härligt.

Under konserten ikväll gick tankarna en stund till Jocke – en fin vän som dog i våras. Han var inte bara en vän till mig utan till många andra. Men Jocke var även make, en son och en pappa. Jockes kropp gav till slut upp för cancern som plågat honom. Jockes begravning var i mars och det var en väldigt fin men jobbig dag. Vi hade inte så mycket kontakt de sista åren vilket jag idag verkligen ångrar. Men tidigare sågs vi oftare och åren då vi båda arbetade med Arvikafestivalen ihop blev det ganska intensivt. Vi jobbade på olika sätt med arrangemangssäkerheten på festivalen. Det där var han så bra på – att jobba förebyggande med människor. Han kunde verkligen ta folk. Han skapade god stämning runt sig. Det imponerade ofta på mig. Man kunde inte låta bli att le redan när man såg honom på håll. Flera somrar bodde Jocke hos oss under den mest intensiva festivalperioden. Det var mycket arbete men jag minns bäst de roliga stunderna. Skratten. Den lite hesa rösten när vi sågs – ”Tjena David – allt väl?”. En fin och omtänksam vän är borta.

Kvällens konsert var alltså ett sådant tillfälle då medvetandet försvann in i annat. Först var det lite frustrerande då jag ju hade tänkt blogga om konserten. Varför kunde jag inte behålla fokus ikväll? Det handlade kanske om att de kända julmelodierna fick mig att slappna av? Kanske var det värmen från den välfyllda kyrkan? Kanske var det en kombination av många saker? Vid en av kvällens musikstycken ”vaknar jag” plötsligt upp från min tankevandring – det var efter jag tänkt på Jocke. Det är vacker musik runtomkring mig och i ansiktet rinner några tårar. Har ingen aning om det pågått länge eller nyss startat. Det spelar ju förstås ingen roll.

Så kära musiker i stadsmusikkåren och i kören. Jag önskar att jag kunde säga att jag hela tiden uppmärksamt lyssnat till när ni framfört de klassiska julsångerna, Bachs kantat 140, den polska julmusiken, hornsolisten eller det som blåskvintetten framförde. Men det gjorde jag inte. Ni fick konkurrens. Men det jag hörde var bra. Ett av de snyggaste instrumentalarrangemangen var den, smått förvånande, ”Fairytale of New York” (som The Pogues fick en hit med i slutet av 80-talet). Den hade jag inte förväntat mig. Snyggt!

En och halv timme i Trefaldighetskyrkan gick fort. Säkert mycket på grund av mitt medvetandets ”flykt”. Rätt var det var stod jag ute i kylan och andades frisk kall luft. Och jag, precis som säkert många andra, tog oss till våra bilar för att skynda hem till värme, nära och kära.

Nu sitter jag och skriver på det här inlägget mitt i natten. Det är svårt och jag inser till slut att det får bli vad det blir… Jag saknar dig Jocke. Gregory Porter sjunger i bakgrunden Nat King Coles dunderhit ”Smile” och jag tänker att inget kunde väl vara mer passande! Smile!

/David

Annonser

Om ArvikaMusik

Arvika är en stad och bygd full av musik...

Diskussion

Trackbacks/Pingbacks

  1. Pingback: Musikårskrönika 2018 | Arvika musik - 30 december, 2018

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

SENASTE INLÄGGEN

december 2018
M T O T F L S
« Nov   Jan »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Arkiv

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 982 andra följare

Sök Arvikamusiker från Arvika på Soundcloud

Soundcloud
I love Arvika
Annonser
%d bloggare gillar detta: